Det var i mars 2006. Den 12:e. Jag o min lillebror (inte så liten, men yngre) hade för andra gången varit på Pixnes veckoslut för anhöriga. Läs: medberoende... Kände på mig att denna gång var det annorlunda än första gången. Annorlunda för att jag var med känslosam. Hela skalan. O då menar jag hela skalan. Sorg. Hat. Kärlek. Ännu mera hat. Rädd. Oviss. Oroad. O det förklarade jag för mig själv att det var för att jag var oroad över hur min lillis upplevde det. Han tog ju värsta smällen som var hemma 24/7 med h*n. Som fick stryk för att han inte hämtade mer sprit. Jag bodde ju 400km ifrån o studerade. Såg skiten bara under jul o sommar, o påsk. Ja under lov då jag var hemme. O fick "bara" samtal...
Pixnekliniken
Stödförening för närstående till missbrukare r.f.
Jag kommer ihåg det som igår. Hur det hela gick till. Vi satt hela gruppen o summerade veckoslutet innan vi skulle hem. O den ena handledaren (förlåt nu har jag glömt ditt namn, men du är toppen. Maria. Dig kommer jag ihåg. O du var toppen du med!) frågade hur jag mår. Jag svarade med darrande stämma att jag vet inte. Hon undrade vad det var som hindrade mig från att visa mina rätta känslor. (...för jag lider då av det som kallas "duktig-flicka-syndromet" - jag ordnar fixar sköter om handlar tvättar lagar mat ser till att räkningar är betalda tar du dina mediciner duktig i skolan bra betyg...) Jag svarade ärligt, för att jag är rädd för att släppa taget. Vem ska då sköta det jag alltid skött? Känslan som att vara en uppblåsen ballong, o att släppa taget o fladdra iväg. Då frågade du: Varför släpper du inte bara taget? Knappast dör du av det.
De meningarna tvinnade i mitt huvud den resterande tiden på Pixne. Sen kom tidpunkten då det var dags att åka hem. Markku (en av de anställda på Pixne) körde mig till Vasa till tåget, för resan hem till södra Finland. Där o då i minibussen. Det slog mig som blixt från klar himmel. Jag började skaka. Hela tågresan ner var ett helvete. Jag satt o skakade o kämpade emot gråten. I 6 timmar. På samma gång gick tiden snabbt. Så kom jag till min perrong. Steg ut. O såg min karl. Jag gick emot honom o säckade ihop i hans famn. Benen höll inte. O började gråta. Sen grät jag i 24 timmar. Jag grät fast jag inte hade tårar. Så mycket sinnensnärvaro hade jag att jag ringde chefen o sa att jag kommer inte på jobb imorn. O knappast på hela veckan.
2 månader senare var jag tillbaka på jobb. Efter en sjusatans asig period. De första veckorna var för jävliga. Vecka 1 låg jag bara i sängen. O åt kanelkex. Gick inte i duschen. Tvättade inte tänderna. Blev folkskygg. (Jag??!! Som älskar människor!) Att åka till läkaren gav mig hjärtklappning. Trodde jag skulle svimma.
...fortsättning följer...
