Arbetshandledning

Det här är nu mitt andra år då jag går på vår skolas arbetshandledning. Och jag sku inte byta bort det för pengar heller! Vi har en helt underbar handledare och vårt gäng är otroligt stödande, upplyftande - jaaa, allt man kan behöva då det känns som om man a) inte vet vad man ska ta sig till i klassen b) arbetsmotivationen behöver en spark där bak c) höra att man inte är den enda som kämpar o gnetar sig framåt i något som ibland känns som en leråker utan gränser....

Idag hade vi årets första träff och efteråt var jag helt mör i skallen. Hjärnan jobbar på för fullt när man sitter där, utan att man ens lägger märket till det. Den jobbar på med egna tankar och tar in det de andra säger och kommenterar kring det man delgett, men den jobbar ännu mer då man sitter o lyssnar på de andras tankar och tar in deras vardag. Jobbar med att förstå hur de har de i sitt lilla klassrum. Visst är en del saker bekanta från det man kanske har hunnit byta ett ord eller två i lärarrummet, i förbifarten. Men här i vårt lilla skyddade rum får vi lägga till vår personlighet till det som hänt, dvs det är inte bara händelsen ur ett objektivt professionellt perspektiv. Här får vi berätta vad som hänt, men det viktigaste, vi får berätta händelsen så som vi uppfattade den, hur den fick oss att känna oss, hur den på verkade oss för den stunden, dagen, kanske t.o.m. för en hel vecka. Och det mina vänner, är guld värt!

För hur vi än vrider oss, är vi alla personer med känslor och vi reagerar olika, vare sig vi är lärare, advokater, präster, läkare, brandmän, poliser. Vår personlighet gör att vi hanterar, tolkar, reagerar, uppfattar situationer på olika sätt. Det är det som kan göra de yrken, där ens egen person och personlighet är ett arbetsredskap, psykiskt tunga. För man kan tänka rationellt, att det här har ju egentligen ingenting med mej som person att göra - men kan vara ack så svårt, då det är till syvende och sist just jag som planerat hur vi skall göra saker och ting, jag som tar det sista beslutet hur en lektion/sekvens/termin skall se ut. Och om man då känner att det jag gör inte räcker till, då är det svårt att se objektivt på situationen. För det var ju jag som valde att vi gör på det här sättet. För det var ju jag...

Veckoslutsförälder

Första veckoslutet med barnen går sakta men säkert emot kl. 17, då de åker till sin far. Måste erkänna att det här känns konstigt. Hela situationen känns konstig. Barnen har sgs alltid varit mera med mig, det ha varit jag som ordnat allt med dagis, skola, hobbyer, pojkens terapier, barnpsyk. möten osv osv. Och nu står jag "helt utanför". Alltså jag kan ju inte vara med och bestämma om saker som direkt berör deras vardag. Jag är inte där och ser deras glada ansikten då de hämtas från diverse dagisar, eftisar o hobbyer. 

Jag vet att det här kommer väl att bli lättare med tiden, för oss alla. Men just nu känns det konstigt. Men inte så att jag ligger o gråter mig till sömns varje natt, för det här har jag bearbetat en låååång tid. Men då realiteten blir aktuell, är det ändå något helt annat än det man förberett sig på.... 

Men för att spinna vidare på min tanke kring veckoslutsföräldrar, som jag i det förra inlägget redan osade om, är det otroligt hur lätt övriga samhället ger i synnerhet en mamma stämpeln "dålig förälder". 

Låt mig måla upp ett scenario: Förälder A och förälder B skiljer sig, och barnen bor vecka-vecka hos dem på den orten där båda föräldrarna inte har nåt skyddsnät. Far- och morföräldrarna bor på minst 1½ timmes avstånd, syskonen bor inte heller i direkt närhet. Vänner finns, men inte sådana som kan direkt komma och hjälpa med vardagen, till stor del pga att även de är ensamstående. Så flyttar förälder A till annan ort. Där finns skyddsnät i form av föräldrar, syskon, vänner och hela baletten. Förälder B fortsätter bo där denne redan bor. 

Nu föreställ er att A är mamman - då är det väl klart att barnen flyttar med? Jag menar där finns ju allt, och i synnerhet det viktiga skyddsnätet. B, dvs pappan, blir veckoslutsförälder. Det här arrangemanget är väl det mest vettiga, logiska...?

Nu föreställer ni er att A är pappan, B är mamman. Känns arrangemanget fortfarande vettigt? 

För mig känns arrangemanget mer än vettigt, men det är här som övriga samhället av någon underlig orsak får för sig att det inte längre är vettigt.... Barnen borde bo hos mamman, fastän pappan har de bästa förutsättningarna. Bara för att mamman är mamman, o pappan är pappan. Och barnen skall ju bo hos mamman. Det är här som det finska samhället lever på stenåldern, och stenålderssamhället ger mig stämpeln "dålig mamma" för att jag ser vår situation från ett vidare perspektiv och endast med barnen bästa i tankarna. 

Och jag ser på vår situation med alltför öppna ögon... Min största rädsla är att barnen bor hos mej allt går fint, tills jag får en djup depression.... Vem tar hand om barnen, när jag knappt kan ta hand om mej själv? Vem för dem till dagis och skola, då jag ligger darrande som ett asplöv på sängbottnet? Vem lagar mat, sköter hemmet, tvättar kläder, får hela vardagen att rulla på, då jag bara gråter och försöker överleva minut för minut? Skall mina barn vara tvungna att bli för tidigt "vuxna" och ta hand om sig själva då deras mamma inte klarar av det? Klarar jag av det, då depressionen anklagar mig för att vara världens sämsta person, klarar jag av att se att jag på riktigt inte klarar av det? Få "bevis" på att jag är bara skit. Vad händer sedan då barnen mitt i ett skolår blir tvungna att flytta till annan ort, ny skola, nytt dagis, nytt allt? Vad gör det åt dem? Hur gravt påverkade blir de av att flytta ifrån deras sjuka mamma? Hur förändras de av att se hur deras mamma bara ligger och gråter, skakar och kippar efter andan då ångestattack efter ångestattack river i mig, och där emellan vara så avtrubbad av ångestdämpande mediciner att det påminner om en ordentlig fylla? Och den kanske mest skrämmande tanken för mej (för alla är vi väl själviska då det kommer till kritan), hur går det för mej då barnen måste flytta ifrån mej och jag får ett påtagligt bevis på att jag verkligen är den sämsta mamman, sämsta personen, i hela världen? Jag tror att ni anar det jag vet, vet vad som kommer att hända...

Nej håh håh...

Visste att det är länge sedan jag har skrivit här, men över 1½ år??! Nu måste jag skärpa mej...!

Så, tips och idéer på hur man lyckas hålla sig i liv på en blogg efterlyses! ;)

Måste väl dra en summering över det som hänt det senaste cirka två åren.... Tar det kort, för det har hänt en del. Massor! Och vid något tillfälle kanske jag skriver mer ingående om någon av de stora händelserna...? Jag vet att då det började hända som mest, ville jag inte skriva, jag kunde helt enkelt inte skriva, för att i stundens hetta skulle jag ha skrivit för mycket och det sku säkert (i det långa loppet) ha sårat mej själv mest...

Så med franska streck, en summering av mitt händelserika liv....

- skilsmässan blev ett faktum i april 2014

- fick min egna lilla lägenhet i maj! Älskar den!!!

- skilsmässan fick laga kraft i september 2014 (har fortfarande beslutet hängande på kylskåpet :D )

- från att ha varit 15/15 dagar-mamma blev jag på våren 2015 ensamstående, barnen var hos sin far på veckosluten. Detta pga att han flyttade till Hamina till sitt nya hus, nya sambo o nytt liv. Men jag är såååå glad å hans vägnar! Det finns många som inte riktigt vill tro mej då jag säger det, men tro mej, jag ÄR glad för att han har hittat kärleken, hittat nån han vill dela sitt liv tillsammans med och nån att bli gammal och gaggig med...! <3

- nya vindar från och med augusti detta år... Jag är nu veckoslutsmamma. Barnen bor hos sin far i Hamina och är hos mej största delen av veckosluten (så är planerna iaf). DETTA kommer jag att skriva mera om, för jag vet att jag har fått stämpeln "Dålig mamma" i pannan pga det här. Och det gör mej skitförbannad! Ingen sku ha höjt på ögonbrynen om det skulle ha varit tvärtom! Men nu finns det extremt många för-stå-sig-påare som inte vet ett smack om mitt liv (jo, finns även sådana som vet ett smack eller två om mitt liv) som ändå tar sig till ton o kommenterar mitt liv och mina val. Och jag skulle inte vilja säga att detta var ett "val" utan en flera månaders lång diskussion med barnens far och en reality check av mitt liv, och ENDAST med barnens bästa i tankarna! Nåja, nog om detta för den här gången....

- älskar mitt liv så som det är nu! ....och det är väl det som hela idén med sitt liv går ut på? Att älska det...? O det gör jag! ....alltid är det nån som blir förbannad pga det...and I love it!! :D