Sovarrangemang forts. på nattens funderingar

Tack snälla för underbara o sporrande kommentarer Åkerhyddan o Fina Fisken!
Orsaken till varför jag skrev om det här är att jag i fler fall stött på dessa personer som tycker att vi "skämmer bort" våra barn då jag sover med dem. Vi har ett lite annorlunda arrangemang pga att min man sover jättedåligt. Jag sover på en madrass i ungarnas sovrum. Vi har prövat på att sonen får komma "på skarven" men min man sover efter det inte en blund. Jag som sku kunna sova genom tredje världskriget har inga problem. Så alltså jag sover med ungarna, på en madrass. Det har jag gjort nu i snart ett år. Men vi sover. Någorlunda hyggligt, enligt andras måttstock, urkasst...

Första gången jag fick ett riktigt uppmuntrande ord ang. vårt sovarrangemang var av ledande läkaren på barnpsyken då vi talade om hur vi sover. Vår son har sovit dåligt-urkasst i hela sitt 5-åriga liv, och som vi har kämpat o sökt hjälp till höger o vänster. Ganska tidigt "gav vi upp" och lät han sova med oss, och vi fick sova minst 6h/dygn. Med andra människors höjda ögonbryn som svar... Vi gav ju efter alltför lätt!? Så jag har lärt mig att försvara oss mot andras förståsigpåkommentarer. Men jag är urless på det. Varför kan folk bara inte låta andra leva sitt liv på sitt sätt?! Så då ledande psykiatern sa att det är ju bra att vi har hittat ett fungerande system, satt jag med munnen öppen o kippade efter luft.

Den här natten ville sonen somna bredvid mig igen. Det har pågått i nån vecka nu. Och det är klart han får, när han har somnat lägger jag honom i egen säng. Det blir lite trångt på vår 80 cm madrass. Inatt kröp han vid nåt tillfälle ner till mig och vi sov nära o svettigt. Men då jag har sömnens gåva gör det inget! Ganska mysigt tom... Men flera nätter på raken går inte, då ger min rygg vika då jag är tvungen att sova i så konstigt ställning.

Min stora kille som är så liten.

Sova

Om man älskar någon är det ju det bästa att få sova tillsammans? Ligga tätt intill. Andas i samma rytm. Som en scen ur en romantisk film eller serie.

Varför får då inte dagens barn sova tillsammans med sina föräldrar? Vi är deras största kärlek och deras trygga hamn i en ganska kaotisk värld. Varför får de inte sova med oss och känna närhet o trygghet när mörkret faller?

Jag undrar över detta då vår äldste, vår son, alltid från första andetag sovit gott endast då han sover med oss (mig). Vi har prövat de flesta sömnskolor, som har stupat efter några dagar. Han faller tillbaka i gamla spår. Och sover dåligt. Då han får sova med oss, mig, sover han. Då han har sina mardrömmar bredvid mig klarar han sig bättre ur dem. Han känner sig trygg.

De senaste kvällarna då han har lagt dig, lägger han sig tätt intill. Lägger huvudet på mitt bröst. Och somnar till mitt hjärtas slag. Han säger, just innan han somnar, mamma jag älskar dig. Det är det bästa plåstret efter en dag av kaos, glåpord och negativitet. Att då han lägger sig till ro vet jag att han ändå känner sig trygg med oss och älskar oss.

Varför skulle jag förunna honom det? Och varför anser sig många av, för oss okända människor, att det är något fel? För att barn ska sova i eget rum. Och mamma och pappa sover i eget sovrum.

Kan inte alla bara sova som de gör? Ni på ert sätt och vi på vårt? Hotar jag och min familj er på nåt sätt?

Väntrum

Hur många väntrum har jag inte sett på alla dessa år? Många. Ljusa. Trevliga. Ångestfyllda. Värst är väl de väntrum då man har ont, väldigt ont. Värst är väl de rum där man sitter o väntar på svar om sin närmaste tillstånd. Har den turen i oturen att det har jag inte (ännu?) varit med om.

Men att sitta som mamma i ett väntrum då sonen utför olika test med psykologen för att kartlägga hans problem, det är tammefan inte lätt det heller. Har gjort en s.k. hemdiagnos: sensorisk integrations dysfunktion. Det är i varje fall vad symptomen visar på. Men, som barnpsykens ergoterapeut sa, många barn med neuropsykologiska problem har även SI... Jaha. Just. På samma gång som jag verkligen vill veta vad som felas mitt trassel, vill jag i min moderliga enfald tro att detta är "något han växer ur". Men att få en diagnos är så, så definitivt. Men jag vet ju oxå att när vi vet vad som fattas honom kan vi hjälpa honom på alla möjliga sätt - o vår vardag bli (förhoppningsvis) lugnare. Om inte nu, så kanske om några år...?

Mitt hjärtas fröjd o glädje. Vi vet ta vara på de dagar som är bra. Och ni ska bara veta, de sätter jag in i min mentala tändsticksask som små glittrande pärlor. Som jag tar fram o rullar dem i min hand då det känns som om jag inte orkar mer. Lejonmoder. Lejonson.

Egen tid

Tänk va egen tid kan göra under! Klippte gräsmattan idag, första gången på jättelänge. Karln fick vara inne o ta hand om ungar, dammsugande o matgnäll. Bättre än yoga! Jessus, var som en ny människa när jag kom in - avgas- bensin- o gräsdoftande!

Världens sämsta...

...bloggare. Det är jag det. Får en knyck o så tar det slut. En knyck. O slut.

Men kanske nu då? Eller så e de oxå en knyck...

Så arg på mig själv!!!

För jag röker igen! S*****AN! O det värsta av allt är att jag egentligen inte behöver det. Känner inget krav inget begär (nåja kanske ibland, men inget panik-begär). O ändå tar jag mig en cigg eller två varje dag. Har jag möjlighet röker jag mera. För att jag kan. Helvete.

Så tänker nån nu, att is inte röka då! O jag svarar, som om jag inte tänkt på det! Men då det bara är så bäst med en cigg på morgonen. O har inte ryggrad att slänga det där paketet. För det kan ju komma ett tillfälle att röka i...typ...morgon?

Jävla idiot.

En av de där dagarna...

...då allt påminner om nånting. Allt får mig att gråta. Jag grät för helvet till Americas X facor-final delen! Det är länge sedan jag varit så här. Skönt på nåt sätt. Att bara låta tårarna rinna o renas. Ännu skönare då jag är ensam hemma o "har tillåtelse" att vara så här. Kanske det är just därför jag e sån idag.

Saknar mina små djur så fruktansvärt!! O jag vet inte hur jag ska stå ut med den känslan... Jag ser dem tillsammans i katt/hundhimlan lekande o springande så otroligt klart, att det är som om jag sku se dem på riktig. Är det verklligen möjligt att sakna djur så här mycket...????

Några sånger att gråta till:
Snowpatrol - Chasing cars

Leona Lewis - Run (...som för övrigt e en Snowpatrol orginal...)

Sku nån vara här nu sku jag säkert få en kram o höra frasen "Det blir nog bra". Jo, jag vet. Låt mig bara vara lite lessen, ok...?