Summa sidvisningar

18 januari 2014

Minskad matlust

Den här veckan har jag tampats med en väldigt dålig matlust. Tur i oturen följer jag ett program, för på så sätt vet jag att jag borde få allt i mig. Men, men... Tre senaste dagarna har varit väldig proteintyngda, för jag får inte grönsakerna nerklämda. Det bara inte går! Så jag lever på kvarg, kyckling och malet kött, och ett äppel. Jag tvingar mig att äta varje gång. Och innan portionen ens är till hälften uppäten känner jag hur maten fastnar i halsen. På våren var det himmelrike att få käka en banan efter varje gym-pass, nu har jag inte sett en banan i min träningsväska på gud vet när.

Och så sätter nojan in; vad beror det på, vad kan jag göra annat, kan jag påverka på nåt sätt eller ska jag bara lugnt kasta mig tillbaka och tänka att det här är ju det som många bara drömmer om!

Nåja, nu ska jag försöka proppa i mig kvällsmålet, 250g kvarg och saftsoppa. Bären (200g) har jag skippat för länge sen...

Duktig flicka!

Det tog en stund för mig att få det här inlägget skrivet, så därför är "idag" egentligen fredagen. Det blev jobbigare att få alla mina tankar nedpräntat än jag anande.
Idag har hjärnan min gått på högvarv. Jag har funderat, dividerat o trasslat värre till om min tillvaro. Existens. Varför är jag just här? I den här situationen. Och hur tusan kom jag hit?

Har sedan liten tös varit den duktiga flickan. Trevlig, artig och duktig i skolan. På större fester har jag artigt hälsat på alla med handskakning, och nigit självklart. O hatat varenda en sekund av det. Jag kommer ihåg att jag redan i lågstadiet skulle ha velat vara "en av de tuffa" men tyckte mig vara för snäll o mesig för att platsa i gänget. Så fortsatte jag åk 7 och avgångsbetyget den våren var 9,3 i medeltal. Oj va jag var duktig! Det var väl ungefär då jag första gången blev bara så otroligt trött på duktigheten att jag gjorde revolt. Har hört att jag var en synnerligen jobbig tonåring... Revolten tog slut då mina föräldrar skickade mig på s.k. finnbete till Saarijärvi sommaren efter åk 9. Sanningen är den att språket var endast en ursäkt, de ville helt enkelt bryta de dåliga cirklar jag hamnat in i. 

Så blev jag duktig igen. Gymnasiet gick så bra man kunde ana, men redan nu knackade tröttheten på. Sen hände det som tyvärr händer många duktiga flickor, jag började sällskapa med en kille som utnyttjade min duktighet. Jag flyttade hemifrån innan jag gått ut gymnasiet o flyttade ihop med "min stora kärlek". Denna historia slutade lyckligt på det viset att jag efter två år fick upp ögonen att detta är inte bra för mig, med hjälp av min mor.  Efteråt har jag fått höra hemska historier om hur jag hade förändrats till ett skrämt litet knytt. Rädd för att säga vad jag tycker, rädd för att göra något "fel". Rädd. Rädd. Rädd.

Jag har också hört att jag egentligen inte hade nånting hem att göra, enligt min far. Jag var tacksam förstås, då mina föräldrar  lät mig bo hemma igen, och jag visade det genom att vara, just det, duktig. Tiden för ansökningar in till olika skolor kom och även jag ansökte snäll in till de fem utbildningar jag helst ville påbörja. Till min stora lycka kom jag in på barnmorskeutbildningen i Helsingfors och också till "Peffan" i Vasa. Lyckan tog snabbt slut då jag meddelade föräldrarna om att jag åker till Helsingfors. Svaret blev: Om du åker till Helsingfors behöver du inte räkna med att vi hjälper dig ekonomiskt, då står du helt ensam.... Vart månne jag åkte...? Duktig flicka som studerar på universitetsnivå! Som slutade i att jag gjorde allt annat än studerade, och studierna drog ut på tiden. Jag kom på kant med flera av utbildarna, för att revolten jag borde ha gjort mot mina föräldrar tog jag ut på de vuxna som var närmast. Fastän jag själv var vuxen... Jag kommer ihåg att jag sade till en av mina medstuderanden att jag aldrig kommer att jobba som lärare. Men, men, likväl sökte jag arbete och fick mitt första jobb, som lärare. Nu 11 år senare har jag allvarligt funderat på "karriärsbyte", får se hur det går.

Under Vasa-tiden började min mamma supa. Åter blev jag duktig hemma. Nåja inte fysiskt hemma, men psykiskt. Var min lillebrors back up och telefonstöd. Nåt slag av telefonstöd var jag väl åt min mamma då samtalen per dag blev fler än händernas fingrar ihopräknade. Alkoholismen blev värre för varje år, som det brukar bli och då jag flyttade ner från Vasa var det ett rent helvete. Nu mer än nånsin var jag den duktiga. Skötte ärenden, fixade saker, såg till att min bror hade det någorlunda drägligt, såg till att min mamma sökte läkarvård för alla de vurpor hon drog i fyllan. Jag hindrade henne från att ta livet av våra katter. Jag gick hos Al-Anon (AA för anhöriga) och A-kliniken för att få anhörigstöd och det jag lärde mig där försökte jag hjälpa min bror med. Höll kontakten med Pixne före, efter och emellan alla hennes vändor där. Var hennes stöd efter alla otaliga självmordsförsök. Och jag var så duktig på det! Nu efteråt känns det som om hela mitt "duktiga lilla flicka"-liv har varit en förberedelse för det jag gjorde då mamma var som sjukast.
Eller så var det rent och skärt medberoende...

Under den här samma tiden (år 2003-2004) var destruktiva pojkvän nr 2 i bilden. Men tack och lov såg jag det väldigt tidig vad som var på gång. Han var helt enkelt dålig på att skyla sin agenda. Slängde ut honom fortare än kvickt, men det slutade ju inte med det. Nej, flera år efter har jag fått lustiga telefonsamtal, attackerande brev där jag kallas allt från hora, häxa till sinnesrubbad, jag har hört helt sjuka rykten han satt igång om mig (t.o.m. så sent som 2009) alltfrån att jag skulle använda tunga droger till att vara HIV positiv.

Jag är fortfarande duktig. Eller jag försöker i varje fall. Och resultatet är inte trevligt. Kvinnor/flickor som är duktiga brukar dras med dåligt självförtroende, även jag. Jag försöker vara till lags, göra det jag ska och dessutom göra allt det där liiiite bättre än alla andra - bara för att inse att resultatet inte duger i andras eller mina ögon... Så jag försöker ännu mera - på jobb, hemma ja överallt - och till sist kommer väggen emot.

Depressionen jag hade hösten 2010 hade jag en underbar skötare på psykiatriska akuten. Han förklara mitt sinnestillstånd så jag verkligen fattade varför jag reagerar som jag gör. "Du är som en dobermann inträngd i ett hörn. Attack är bästa försvar, och då är det ingen skillnad vem som råkar stå i vägen." I och med att jag har haft en rottweiler vet jag exakt vad han menar - och det är ingen trevlig syn. Den där meningen ekar i min skalle med jämna mellanrum. Och i synnerhet idag.

Många som känner mig skulle säga, inte är du sån däran! Men, frankly, ni är inte inne i mitt huvud. Ni hör inte mina egna glåpord och beskyllningar. Ni hör inte den inre monolog jag så ofta för med mig själv, jag duger nog som jag är. Jag gör så gott jag kan, bättre kan jag ju inte göra.

Och så kommer frågan, varför duger det inte att jag gör saker på mitt sätt? Varför måste jag formas så att jag utför saker "som de borde utföras"? Saken är den att jag duger och jag kan. Men jag måste få mig själv att inse det. Lättare sagt än gjort.
















17 januari 2014

Talterapi

Min kille var första gången på jättelänge hos talterapeuten igen. Denna gång hos den finska. Vi bestämde i våras att han skall gå i finsk skola, då den svenska och finska talterapiundersökningarna visat att han finska är en aning starkare än den svenska. Det går fortfarande över mitt huvud hur det är möjligt att killen har finskan starkare än svenskan - jag och lillesyster talar svenska, han har varit långa tider hemma ensam med mig och han har gått hela sitt liv i svenskt dagis. Men ändå är finskan starkare och han säger själv att han förstår finskan bättre.

Lilla läraren i mig har under årens lopp upptäckt att det finns ord han verkligen inte lär sig på svenska, de helt enkelt bara inte fastnar. Allt vad "spegling av språk" dvs man speglar barnets mening/ord (-böjning,-val) har aldrig fungerat med honom, aldrig. Och nu då jag speglar lillesysterns tal uppfattar hon det och rättar sig. Otroligt vilken skillnad!

För att återgå till talterapin. Terapeuten gjorde igen en allmän undersökning, då det är så länge sedan han gått i finsk talterapi. Och hör och häpna, han har gjort jättestora framsteg! Nu ligger han t.o.m. inom sin egen åldersnivå, i den lägre kanten, men ändå! För ett år sedan låg han på en 3-årings nivå, både på finska och svenska. Min lilla kille, blir stor vare jag vill eller inte...

Lyckan består av små bitar. En här och en där, det blir nog bra ännu.

15 januari 2014

Sova bör man...

I brist på annat att göra satt jag och läste mina äldsta inlägg här på bloggen. Och förundrades över hur lika vi har det ännu flera år senare. 9 september 2012 skrev jag om våra sovarragemang, dvs att jag sover tillsammans med ungarna i deras sovrum och karln sover ensam i "vårt" sovrum. Inget har ändrats. Fortfarande sover jag på min madrass i ungarnas sovrum. År 2012 skrev jag att jag hade sovit där i redan ett år. Nu skriver vi 2014, vilket betyder att jag har inte sovit i min egen säng på jaaa...lääääänge. Tidigare var det för att killen sover så dåligt, numera för att karln sover så dåligt...

Alla med småbarn vet att det kan vara ett fasligt spring under natten, dels toabesök, dels mardrömmar, dels har täcket fallit på golvet. Uppsjön av orsaker till att springa under natten (i varje fall i vårt hus) sinar aldrig. Jag har förmågan att utföra de här alla otaliga uppgifterna halvsovande och jag somnar innan huvudet har träffat dynan efter det nattliga springet. Det här klarar inte karln av. Utan han vakar o vakar... O då han sover dåligt kan jag inte sova med honom, för jag väcker honom bara genom att vara där... Så därför sover jag med barnen. Bättre än att sova på soffan...

13 januari 2014

Mat

Intressant hur mina tankar åter snurrar kring maten jag stoppar i mig: För lite/mycket kolhydrater, hur får jag i mig rätt mängd proteiner? Jag vet inte om det är tur eller nåt annat att jag har dietplanen sen förra våren. Tur kanske i det att jag annars skulle gå på en allt för lågprotein diet. För det är faktiskt helt otroligt hur mycket proteiner man måste stoppa i sig! Under en dag skall jag äta sammanlagt 750g kvarg, 240g kött (tillredda gram, rått 300g) och ytterligare äggulor och om jag tränar proteindrink direkt efter. Till på köpet skall jag få i mig ca 700g grönsaker, 200g bär, 1-2 äppel, (1 banan om det är träningsdag), 25g olivolja och 10g lecitin. Så kom inte och påstå att jag inte sku få äta, snarare är det ett rent arbete att få allt ner för mättnadskänslan är konstant...

Veckoslutet gick si så där dietmässigt, och träningsmässigt kan man väl säga att helt åt skogen. Promenader gjorde jag en per dag, men that's it. Dieten gick ut på att försöka klämma in proteiner och undvika kolhydrater, så jag vet att kaloriintaget blev för lågt. Säkerligen proteinintaget likaså, med risk för att fredagens träning och påföljande proteinsyntes gick om intet. Förvånande dock att jag undervek alltför många fallgropar i form av godis och chips. Men cidern smakade....

Men ny vecka, nya tager.

11 januari 2014

Vänner

Det här veckoslutet tog jag ungarna med till min hemstad. Vi bor hos min barndomsvän, som vet allt om mig, i synnerhet sånt som jag har velat glömma direkt... Det sägs att umgänge med gamla goda vänner är den bästa terapin, vilket jag ganska långt håller med om. Men gamla vänner och gamla minnen kan också riva upp sår man önskat att ärret aldrig rivs upp. 

Jag träffade en kompis idag som jag inte har sett på jag vet inte hur många år. Vi pratade på telefon för säkert tre år sedan, och allmänt har kontakten varit väldigt sporadisk under de 16 åren vi känt varann. Med detta som bakgrund kan jag inte förstå hur bra denna gamla kompis förstår mig? Ni vet den där känslan då allt bara synkkar och man är på helt samma våglängd. Jag behöver inte förklara ingående om allt o allting, utan förståelsen bara finns där. Frågorna är de "rätta" som sätter en att fundera på saker ur en annan synvinkel. 
Efteråt kände jag nästan eufori och var glad som en lärka. Men så slog en känsla på som gick mera i moll. Det tog ganska länge innan jag fick utrett för mig själv orsaken till detta gråa moln - det var helt enkelt känslan av att jag låtit denna vänskap bli alltför sporadisk. Varför går det alltid så att människor som gör en gott är oftast de människor man inte tillåter in i sitt liv? Varför hålls man länge kvar i nånting destruktivt, medan man är rädd för att släppa in de goda människorna i sitt liv? Är det för att det tar ont då nån verkligen ser en för det man är? Är det lättare att tillåta skitstövlar klampa omkring på sitt liv och orsaka smärta? En smärta som liknar knivstick som man kan hantera på ett annat sätt än den smärta en verklig vän kan utsätta en för. 

Jag vet inte. Stora frågor, inga svar. Ännu i varje fall. Kanske nån dag, då jag har blivit stor o klok. 

9 januari 2014

Normalt eller ej?

Det är frågan. Och den frågan ställer jag mig om många saker, men just nu är det frågan om min inställning till kost och träning. 

Det är inget fel i att en människa vill röra på sig, se över sina matvanor och på det sättet gå ner i vikt, må bättre osv osv. Men då jag förra våren var manisk i min träning, är jag rädd för att det ska ske igen... Har åter gått till en strikt fitness diet och tränar minst 5 ggr/vecka. Helst stora tyngder med färre upprepningar och de stora muskelgrupperna är i fokus. Det jag är räddast för är att mina tankar snurrar ideligen kring tträningen och hur jag skall hinna göra det mesta jag kan göra under en dag. Jag har heller inga problem med att hålla dieten, totalt fokuserad på en proteinrik och lågkolhydrat diet. Fettsnål då det gäller de hårda fetterna, men olivolja och lecitin gör att jag får i mig de essentiella fettsyrorna. 
Det här har pågått i en vecka, så många tycker att det inte borde vara några problem med det, men dessa många är inte inne i mitt huvud o ser hur tvinnigt det kan vara ställvis under dagen...

Badrumsgolvet

...ser ut som en sandlåda. Varje dag överförs mer o mer sand från ungarnas dagis sandlådor till vår, numera inomhus-, sandlåda. Och att gå ut med hunden tar emot. För han drar in dubbelt mer sand än vad ungarna gör. O så ska han duschas. Så vårt hus stinker våt hund 24/7. Om jag inte redan sku vara psykiskt sjuk, sku jag bli det...

Vill ha kyla o snö NU! 

8 januari 2014

Dieten på hyllan

I alla fall för den här kvällen. Födelsedagen till ära, min favoritglass Ingmans kinuski-kex-toffee-glass! NAM!

Favorit blogg...?

Om det inte är min nya favvoblogg, är den i varje fall helt nära att bli det. Otroooooligt inspirerande och motiverande! Och det bästa av allt är att hon har lagt upp träningstips, kost, recept m.m. m.m. ....

Helt såld!
http://www.sarabackfitness.com/


7 januari 2014

Oj herregud...

...hur tänkte bilmålaren/bilägaren då det här gick till?? 

Hubba Bubba, any one? 😄

Diagnoser del 2

Det är inte bara jag som fått ny diagnos. Min älskade förstfödda är nu på branten av sin första diagnos. Tacksam är jag dock att neuropsykologen inte satte en diagnos direkt, för det låser vidare undersökningar och rehabilitering. Men, men, men... Visst vet jag att han har storas problem på många områden, men att få höra det av många inom barnpsykiatrin och höra deras tankar inför sonens skolstart, fick mitt hjärta att knyta sig. Alltså enkelt sagt (i praktiken allt annat än enkelt) har han stora språkliga och spatiala (rumsuppfattning, tids- och platsbenämningar) problem kombinerat med väldigt lågt självförtroende. Så om jag tar min lärarroll och sätter lösa diagnoser för att förklara för ett proffs och för en lekman, är de dysfasi och dyskalkyli. Men som sagt det är endast mina egna gissningar.

Det här betyder att min älskade son kommer att börja sin skolgång i specialklass för dysfatiker. Som finlandssvensk lärare känns en specialklass som det sista alternativet, då vi har en skolmiljö där man skall integrera specialelever så långt det går. Men på mötet märkte jag att de finska esperterna (neuropsykologen, barnpsykiatern och barnpsykologen) tog det för givet att självklart börjar han specialklass! Vad är det för trams att sätta honom i vanlig klass med skolgångsbiträde? Nåjo, då jag faktiskt tänker efter är specialklassen det enda alternativet. För där får han bildstöd som han såååå behöver, det skulle han inte få i en vanlig klass. Och handen på hjärtat, i en åk 1 klass med 27 elever, hur mycket skulle assistenten verkligen vara "hans"? Och hur skulle han klara av att koncentrera sig i det oljudet 26 andra har? Nä. Specialklassen är nog hans grej.

Men ont tar det. Jävligt ont.

Vardagen börjar!

Herrugud, så skönt nu då vardagen börjar! Idag har vi full fräs från första början, dagis och förskola och direkt efter dem dotterns dansskola.

Och jag som har glömt att packa deras väskor. Kul. Så en stressmorgon direkt från början, precis i regelrätt ordning. Att jag aldrig lär mig!?

5 januari 2014

Glädjen i form av sport

Vilket sportveckoslut Finland har haft! Junior hockey VM guld!! Volleybollkillarna spelade sig till VM-turneringen! Anssi Koivuranta tog guld i Innsbruck! Ringette VM guld tog damerna! I tour de ski ha damerna visat sig på styva linan (endast några norrmänn står i vägen...)! 

Ojojojojjjjj!!!! 

Var inte rädd...

Så sade min underbara psyk.skötare åt mig då jag uttryckte min oro över att om jag börjar träna igen, så faller jag (eller skjuter i höjden) o blir uppslukad = hypomani. Så jag tänkte, passligt nog den 2 januari, att nu börjar jag igen. Men lite bara. Bara lite träning o bara lite diet. Nu tre dagar senare har jag full fitnessdiet på och tränar för fullt... När ska jag bli rädd då? Är det nu då tankarna inte fullföljs om det inte handlar om träning? Är det sen då jag börjar utveckla ortorexi? 

Men lite tusans härligt var det idag på gymmet! Svetten rann, pulsen hög och känslan efteråt då benen knappt bar mig - oersättlig!

Trots

Tror att vår tre-åriga dotter har en släng av tre-års-trots.... Suck. Gråt o skrik, och in på rummet - upprepa detta minst 4 ggr/h under alla vakna timmar under dygnet. 

Väntar på att dagis börjar den sjunde. V Ä N T A R.

En av många....: Så förbannad!!!!



http://svenska.yle.fi/artikel/2014/01/03/kan-larare-permitteras

Så förbannad!!!!

Läste just en diskussion på svenska yle om lärarnas permittering, och blev så heligt förbannad, lessen och fick ångest.... Grejt.
Visst kan lärare permitteras men varför alltid dra in "våra långa lov" i diskussionen!? Varför är folk så helsikes avundsjuka på vårt arbete? Fan, bli lärare själv då lärare om det är så kiva med långa ledigheter, o sluta joma!

Vitutus maximus. Argh!

4 januari 2014

Diagnoser

Tack och ursäkta. Typ. Har skrivit för över ett år sedan och sedan vart det stopp... Kan inte fatta hur jag håller på så här, men kanske min nya diagnos förklarar ett och annat.

Den här bloggen började jag för att få utlopp för mina tankar och känslor för min depression. Och mycket har hänt sen jag började skriva - för tusen år sen. För cirka ett år sedan kände jag mig "frisk" - jag hade energi till tusen, fixade en massa, tränade fitness som en preoffessionell, medan jag lämnade arbete och familj därhän. Och vad jag gillade det! Och vad min karl gillade det, för jag drog med hela familjen i ett sus av energi! Så kom sommaren och en släng av jävlig lunginflammation (på sommaren! hur knäppt är inte det?!). Och träningsivern avtog. Hösten kom och jag började åter träna, om än smått trögt. Så hamnade karl på ett fem veckors utlandsuppdrag, så där blev sen det tränande. Men, men, oj va kul att lämna ungarna varje veckoslut hos nån släkting för att fara ut på krog och leva rövare! På samma gång som jag fjortis-likt diggade Volbeat till den grad att t.o.m. jag själv blev skraj... Och ta-daa, där kom väggen! Jag har i nästan 2 års tid ätit antidepressiva, maximi mängd, som även skall häva ångest symptom, men där var jag darrande skakande som ett asplöv, ont i magen, illamående, svårt att andas, enormt tryck över bröstet.
Jag kastade in handduken och gick till läkare - svår depression med ångestattacker, som liknar panikattacker. Nice. Jag blev så paff, förbannand och säkert mer deprimerad för att jag hade trott att dessa perioder var över - jag hade ju en ordentlig dos medicin på!!

Och det blev bara värre. I nästan sex veckors tid var jag så på botten som en människa kan vara. Hade t.o.m. tankar på att skada mig själv. Hur sku det kännas att köra mot en refug eller en lyktstople?

Vid det här laget hade jag åter fått kontakt med öppna psyken och fått en underbar skötare och min "gamla" psykiater tillbaka. De började nu testa mig på alla sätt de kunde. Så jag fick min nya diagnos veckan innan jul.

Bipolär sjukdom. Det som förr kallades manisk-depressiv.

Herregud. Vilken shock! Men å andra sidan, den förklarar massor av det jag gått igenom de senaste 8 åren. Men att från att ha haft en "folksjukdom" som depression, till att ha en "riktig" och svårklassad psykisk sjukdom som bipolär, är som en spark i magen. Jag kan till exempel inte längre donera blod - för att jag har en "svår psykisk sjukdom".

Och hur blir det med mitt jobb? Och kommer de att hitta bra medicin åt mig?

Och tanken på, att trots medicinering kommer jag att ha mina hypomanier och mina depressioner, den drar mattan under varje gång tanken drar igenom huvudet.