I brist på annat att göra satt jag och läste mina äldsta inlägg här på bloggen. Och förundrades över hur lika vi har det ännu flera år senare. 9 september 2012 skrev jag om våra sovarragemang, dvs att jag sover tillsammans med ungarna i deras sovrum och karln sover ensam i "vårt" sovrum. Inget har ändrats. Fortfarande sover jag på min madrass i ungarnas sovrum. År 2012 skrev jag att jag hade sovit där i redan ett år. Nu skriver vi 2014, vilket betyder att jag har inte sovit i min egen säng på jaaa...lääääänge. Tidigare var det för att killen sover så dåligt, numera för att karln sover så dåligt...
Alla med småbarn vet att det kan vara ett fasligt spring under natten, dels toabesök, dels mardrömmar, dels har täcket fallit på golvet. Uppsjön av orsaker till att springa under natten (i varje fall i vårt hus) sinar aldrig. Jag har förmågan att utföra de här alla otaliga uppgifterna halvsovande och jag somnar innan huvudet har träffat dynan efter det nattliga springet. Det här klarar inte karln av. Utan han vakar o vakar... O då han sover dåligt kan jag inte sova med honom, för jag väcker honom bara genom att vara där... Så därför sover jag med barnen. Bättre än att sova på soffan...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar