Det här är nu mitt andra år då jag går på vår skolas arbetshandledning. Och jag sku inte byta bort det för pengar heller! Vi har en helt underbar handledare och vårt gäng är otroligt stödande, upplyftande - jaaa, allt man kan behöva då det känns som om man a) inte vet vad man ska ta sig till i klassen b) arbetsmotivationen behöver en spark där bak c) höra att man inte är den enda som kämpar o gnetar sig framåt i något som ibland känns som en leråker utan gränser....
Idag hade vi årets första träff och efteråt var jag helt mör i skallen. Hjärnan jobbar på för fullt när man sitter där, utan att man ens lägger märket till det. Den jobbar på med egna tankar och tar in det de andra säger och kommenterar kring det man delgett, men den jobbar ännu mer då man sitter o lyssnar på de andras tankar och tar in deras vardag. Jobbar med att förstå hur de har de i sitt lilla klassrum. Visst är en del saker bekanta från det man kanske har hunnit byta ett ord eller två i lärarrummet, i förbifarten. Men här i vårt lilla skyddade rum får vi lägga till vår personlighet till det som hänt, dvs det är inte bara händelsen ur ett objektivt professionellt perspektiv. Här får vi berätta vad som hänt, men det viktigaste, vi får berätta händelsen så som vi uppfattade den, hur den fick oss att känna oss, hur den på verkade oss för den stunden, dagen, kanske t.o.m. för en hel vecka. Och det mina vänner, är guld värt!
För hur vi än vrider oss, är vi alla personer med känslor och vi reagerar olika, vare sig vi är lärare, advokater, präster, läkare, brandmän, poliser. Vår personlighet gör att vi hanterar, tolkar, reagerar, uppfattar situationer på olika sätt. Det är det som kan göra de yrken, där ens egen person och personlighet är ett arbetsredskap, psykiskt tunga. För man kan tänka rationellt, att det här har ju egentligen ingenting med mej som person att göra - men kan vara ack så svårt, då det är till syvende och sist just jag som planerat hur vi skall göra saker och ting, jag som tar det sista beslutet hur en lektion/sekvens/termin skall se ut. Och om man då känner att det jag gör inte räcker till, då är det svårt att se objektivt på situationen. För det var ju jag som valde att vi gör på det här sättet. För det var ju jag...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar