Summa sidvisningar

23 augusti 2015

Veckoslutsförälder

Första veckoslutet med barnen går sakta men säkert emot kl. 17, då de åker till sin far. Måste erkänna att det här känns konstigt. Hela situationen känns konstig. Barnen har sgs alltid varit mera med mig, det ha varit jag som ordnat allt med dagis, skola, hobbyer, pojkens terapier, barnpsyk. möten osv osv. Och nu står jag "helt utanför". Alltså jag kan ju inte vara med och bestämma om saker som direkt berör deras vardag. Jag är inte där och ser deras glada ansikten då de hämtas från diverse dagisar, eftisar o hobbyer. 

Jag vet att det här kommer väl att bli lättare med tiden, för oss alla. Men just nu känns det konstigt. Men inte så att jag ligger o gråter mig till sömns varje natt, för det här har jag bearbetat en låååång tid. Men då realiteten blir aktuell, är det ändå något helt annat än det man förberett sig på.... 

Men för att spinna vidare på min tanke kring veckoslutsföräldrar, som jag i det förra inlägget redan osade om, är det otroligt hur lätt övriga samhället ger i synnerhet en mamma stämpeln "dålig förälder". 

Låt mig måla upp ett scenario: Förälder A och förälder B skiljer sig, och barnen bor vecka-vecka hos dem på den orten där båda föräldrarna inte har nåt skyddsnät. Far- och morföräldrarna bor på minst 1½ timmes avstånd, syskonen bor inte heller i direkt närhet. Vänner finns, men inte sådana som kan direkt komma och hjälpa med vardagen, till stor del pga att även de är ensamstående. Så flyttar förälder A till annan ort. Där finns skyddsnät i form av föräldrar, syskon, vänner och hela baletten. Förälder B fortsätter bo där denne redan bor. 

Nu föreställ er att A är mamman - då är det väl klart att barnen flyttar med? Jag menar där finns ju allt, och i synnerhet det viktiga skyddsnätet. B, dvs pappan, blir veckoslutsförälder. Det här arrangemanget är väl det mest vettiga, logiska...?
Nu föreställer ni er att A är pappan, B är mamman. Känns arrangemanget fortfarande vettigt? 

För mig känns arrangemanget mer än vettigt, men det är här som övriga samhället av någon underlig orsak får för sig att det inte längre är vettigt.... Barnen borde bo hos mamman, fastän pappan har de bästa förutsättningarna. Bara för att mamman är mamman, o pappan är pappan. Och barnen skall ju bo hos mamman. Det är här som det finska samhället lever på stenåldern, och stenålderssamhället ger mig stämpeln "dålig mamma" för att jag ser vår situation från ett vidare perspektiv och endast med barnen bästa i tankarna. 

Och jag ser på vår situation med alltför öppna ögon... Min största rädsla är att barnen bor hos mej allt går fint, tills jag får en djup depression.... Vem tar hand om barnen, när jag knappt kan ta hand om mej själv? Vem för dem till dagis och skola, då jag ligger darrande som ett asplöv på sängbottnet? Vem lagar mat, sköter hemmet, tvättar kläder, får hela vardagen att rulla på, då jag bara gråter och försöker överleva minut för minut? Skall mina barn vara tvungna att bli för tidigt "vuxna" och ta hand om sig själva då deras mamma inte klarar av det? Klarar jag av det, då depressionen anklagar mig för att vara världens sämsta person, klarar jag av att se att jag på riktigt inte klarar av det? Få "bevis" på att jag är bara skit. Vad händer sedan då barnen mitt i ett skolår blir tvungna att flytta till annan ort, ny skola, nytt dagis, nytt allt? Vad gör det åt dem? Hur gravt påverkade blir de av att flytta ifrån deras sjuka mamma? Hur förändras de av att se hur deras mamma bara ligger och gråter, skakar och kippar efter andan då ångestattack efter ångestattack river i mig, och där emellan vara så avtrubbad av ångestdämpande mediciner att det påminner om en ordentlig fylla? Och den kanske mest skrämmande tanken för mej (för alla är vi väl själviska då det kommer till kritan), hur går det för mej då barnen måste flytta ifrån mej och jag får ett påtagligt bevis på att jag verkligen är den sämsta mamman, sämsta personen, i hela världen? Jag tror att ni anar det jag vet, vet vad som kommer att hända...



3 kommentarer:

  1. Tuffa beslut oxh MODIGT att sätta sig själv i bakgrubden och faktiskt agera utudrån barnen. Sryrka!

    SvaraRadera
  2. Tuffa beslut oxh MODIGT att sätta sig själv i bakgrubden och faktiskt agera utudrån barnen. Sryrka!

    SvaraRadera