Väntrum

Hur många väntrum har jag inte sett på alla dessa år? Många. Ljusa. Trevliga. Ångestfyllda. Värst är väl de väntrum då man har ont, väldigt ont. Värst är väl de rum där man sitter o väntar på svar om sin närmaste tillstånd. Har den turen i oturen att det har jag inte (ännu?) varit med om.

Men att sitta som mamma i ett väntrum då sonen utför olika test med psykologen för att kartlägga hans problem, det är tammefan inte lätt det heller. Har gjort en s.k. hemdiagnos: sensorisk integrations dysfunktion. Det är i varje fall vad symptomen visar på. Men, som barnpsykens ergoterapeut sa, många barn med neuropsykologiska problem har även SI... Jaha. Just. På samma gång som jag verkligen vill veta vad som felas mitt trassel, vill jag i min moderliga enfald tro att detta är "något han växer ur". Men att få en diagnos är så, så definitivt. Men jag vet ju oxå att när vi vet vad som fattas honom kan vi hjälpa honom på alla möjliga sätt - o vår vardag bli (förhoppningsvis) lugnare. Om inte nu, så kanske om några år...?

Mitt hjärtas fröjd o glädje. Vi vet ta vara på de dagar som är bra. Och ni ska bara veta, de sätter jag in i min mentala tändsticksask som små glittrande pärlor. Som jag tar fram o rullar dem i min hand då det känns som om jag inte orkar mer. Lejonmoder. Lejonson.