Det är jag det. Då det känns jobbigt, blundar jag o låtsas som om det inte händer. Som med förra inlägget. Det blev för jobbigt. Öppnade gamla sår. Så jag blundade. Lekte struts.
Men jag måste ju ta tag i det igen, för om jag inte gör det kommer jag inte över det. Blir inte frisk på riktigt. Visst med medicineringen går det bra, men det tar bort bara symptomen. Nu märker jag att jag håller på att falla in i gamla spår igen.
O just därför skriver jag idag. Som en spark i baken. "Nu jävla kärring börjar du göra nåt åt saken!". Liksom.
Jag tänkte skriva att jag gärna är med å sparkar, men det kan man ju inte. Men Heja kan man! Så heja hela. Du är tuff och jag vet att du fixar det!
SvaraRaderaTack Åkerhyddan! Behövs stöd o varma tankar...
SvaraRadera