Mordtankar

På riktigt, om det här vädret inte snart blir som det borde vara (kallt o snö) går jag snart bärsakagång! De senaste två åren har jag inte haft så hemsk vårdepression. I det närmaste obefintlig. Tror att det beror på att de senaste vintrarna har varit så snörika. Men nu, då det har regnat mer eller mindre fyra veckor i ett sträck o mörkt som i säcken, är jag rädd för att jag kommer att vara som ett monster då mars kommer... Om jag inte tagit livet av nån först. Guuu va jag HATAR det här vädret! X( Stackars dottern som har en mamma som ett utskitet lingon på sin födelsedag i april...

Feg jävel

Det är jag det. Då det känns jobbigt, blundar jag o låtsas som om det inte händer. Som med förra inlägget. Det blev för jobbigt. Öppnade gamla sår. Så jag blundade. Lekte struts.

Men jag måste ju ta tag i det igen, för om jag inte gör det kommer jag inte över det. Blir inte frisk på riktigt. Visst med medicineringen går det bra, men det tar bort bara symptomen. Nu märker jag att jag håller på att falla in i gamla spår igen.

O just därför skriver jag idag. Som en spark i baken. "Nu jävla kärring börjar du göra nåt åt saken!". Liksom.

Första kraschen

Det var i mars 2006. Den 12:e. Jag o min lillebror (inte så liten, men yngre) hade för andra gången varit på Pixnes veckoslut för anhöriga. Läs: medberoende... Kände på mig att denna gång var det annorlunda än första gången. Annorlunda för att jag var med känslosam. Hela skalan. O då menar jag hela skalan. Sorg. Hat. Kärlek. Ännu mera hat. Rädd. Oviss. Oroad. O det förklarade jag för mig själv att det var för att jag var oroad över hur min lillis upplevde det. Han tog ju värsta smällen som var hemma 24/7 med h*n. Som fick stryk för att han inte hämtade mer sprit. Jag bodde ju 400km ifrån o studerade. Såg skiten bara under jul o sommar, o påsk. Ja under lov då jag var hemme. O fick "bara" samtal...

Pixnekliniken

Stödförening för närstående till missbrukare r.f.

Jag kommer ihåg det som igår. Hur det hela gick till. Vi satt hela gruppen o summerade veckoslutet innan vi skulle hem. O den ena handledaren (förlåt nu har jag glömt ditt namn, men du är toppen. Maria. Dig kommer jag ihåg. O du var toppen du med!) frågade hur jag mår. Jag svarade med darrande stämma att jag vet inte. Hon undrade vad det var som hindrade mig från att visa mina rätta känslor. (...för jag lider då av det som kallas "duktig-flicka-syndromet" - jag ordnar fixar sköter om handlar tvättar lagar mat ser till att räkningar är betalda tar du dina mediciner duktig i skolan bra betyg...) Jag svarade ärligt, för att jag är rädd för att släppa taget. Vem ska då sköta det jag alltid skött? Känslan som att vara en uppblåsen ballong, o att släppa taget o fladdra iväg. Då frågade du: Varför släpper du inte bara taget? Knappast dör du av det.

De meningarna tvinnade i mitt huvud den resterande tiden på Pixne. Sen kom tidpunkten då det var dags att åka hem. Markku (en av de anställda på Pixne) körde mig till Vasa till tåget, för resan hem till södra Finland. Där o då i minibussen. Det slog mig som blixt från klar himmel. Jag började skaka. Hela tågresan ner var ett helvete. Jag satt o skakade o kämpade emot gråten. I 6 timmar. På samma gång gick tiden snabbt. Så kom jag till min perrong. Steg ut. O såg min karl. Jag gick emot honom o säckade ihop i hans famn. Benen höll inte. O började gråta. Sen grät jag i 24 timmar. Jag grät fast jag inte hade tårar. Så mycket sinnensnärvaro hade jag att jag ringde chefen o sa att jag kommer inte på jobb imorn. O knappast på hela veckan.

2 månader senare var jag tillbaka på jobb. Efter en sjusatans asig period. De första veckorna var för jävliga. Vecka 1 låg jag bara i sängen. O åt kanelkex. Gick inte i duschen. Tvättade inte tänderna. Blev folkskygg. (Jag??!! Som älskar människor!) Att åka till läkaren gav mig hjärtklappning. Trodde jag skulle svimma.

...fortsättning följer...

EN GOD GÄRNING I SOMMARVÄRMEN.

Eftersom tjugo miljoner människor på Afrikas horn svälter, har jag startat kampanjen Blogga mot hunger. Kampanjen uppmanar alla som bloggar att skänka minst 5 euro/50 kronor till en valfri hjälporganisation som verkar i det drabbade området.

Gör så här:

1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.

2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg:

"Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen."

3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.

Jag som startade kampanjen heter Karin Erlandssson och bloggar på http://lopptorget.ratata.fi .

Röda korset Finland: http://www.redcross.fi/
Röda korset Sverige: http://www.redcross.se/

Unicef Finland: http://www.unicef.fi/lahjoita-afrikan-sarven-katastrof

Unicef Sverige: http://www.unicef.se/stod-oss/afrikas-horn

Radiohjälpen: http://svt.se/2.94437/

Hål i fickan

Nu är jag då där igen. Att vägra inse att man kan  inte spendera mer cash än man har. O det att jag inte kollar på nätbanken hur läget är på mitt konto, gör inte att jag har oääääändligt massa fyrk. Nä. Snarare tvärtom. Fan.

Men tog mig själv i nacken o kollade. O blev glad då jag såg att jag var fortfarande 100 € på plus. Hurra! O "bara" 2 veckor till lön. Jepp. Hur ska jag nu tvinna o prata snällt så att karln betalar typ allt följande 2 veckor (utan att han fattar vad det är frågan om).

Har åter handlat bort känslor jag inte tycker om. Mest onödiga grejer. Men om karln frågar är de ju väääälidigt viktiga grejer. Jovisst jovisst. F*ck.

O idag tänkte jag köpa ny kamera. På VISA. Måste bara få den. Har länge velat ha en ny kamera, för vår gamla är så....gammal... O då jag kommer hem med nya kameran så är den ju redan köpt.

Dessutom ska karln köpa nya golfklubbor för 400 €. Då kan jag nog köpa en kamera för 120. Eller va?

Ro i själen

För tillfället är jag på stugan. Varit nu i fem dagar. O det är som att badda sin själ i honung, eller vispgrädde. Eller rosenvatten. Vilket ni nu tycker att är bäst. Eller som kakao med vispgrädde en kall februaridag.

Att höra vågskvalpet. O måsarnas skrik. Skäggdoppingens ungars pip i vassen, det är livet det.

Att läsa en bok (eller fler) på stranden, ta sig ett dopp när man vill. Om algerna ger lov, vill säg. Att äta kex, godis, salta nötter, chips o dricka cider o vin. Varje dag! Utan dåligt samvete. NICE!

Utan att glömma, ungarna har kul utan att man måste agera lektant. De somnar lätt om kvällarna pga av all frisk havsluft de sugit i sig alla de 10h de varit ute. O sen sover de lugnt. Ahhhhh...............

:) Just nu är jag bara så ...lugn... o tom. lite harmonisk... ;)

Tårarna rinner

Vet inte vad för slags masochism jag håller på med nu igen. Men jag upptäckte att jag riktigt söööööker orsaker till att få gråta.

Händelsen i Oslo o på Utöya är en del av det. Frossar i nyheterna. Grät igår varje gång jag såg en flagga på halvstång. O blev urförbannad på de gårdar där de inte följde uppmaningen att sorgflagga. Nä fan, där svajade vimpeln så käckt. Puckon!

Läser romaner som kanske inte klassas som lättlästa sommarromaner. Svinalängorna o Varför gråter inte Emma? o Inte som andra döttrar. Varför nöjer jag mig inte med en bra deckare? Eller kioskvältare. Näääh, tragiskt o tårdränkt. Tack. Men jäkligt bra böcker är det! Läs dem!

Serier att gråta till är Brothers & Sisters. Ja t.o.m. The Event får mig att gråta.

Mammapappa forumet har en kategori som heter Änglabarn. Rena rama tortyren, men måste få läsa! Änglabarn

Sku jag inte veta bättre, sku jag tro att jag är gravid. Hormonmonster.

Weltschmertz

Har funderat av o an på min blogg. Vart ska den ta vägen, vad ska den handla om, eller ska den vara allmänt "dravel" om mitt tråkiga familjeliv.

Så kom fredagen den 22 juli. O jag grät. Lördagen. Likadant. Nej, värre. Kramande känsla i bröstet som inte vill gå om. Ångest, panik. Och jag kände igen det sen tidigare - det som kallas weltschmerts, en fysisk sorg som gör att man känner för allt o alla i hela världen.

Fredagen var bara en sak i ett långt led som gjorde att jag nu mår som jag mår. De här senaste har jag fått höra/varit med om saker som har (så som jag upplever det) ruskat om min grund.

O nu vet jag vad jag skall skriva om. Min depression. Eller mina återkommande depressioner. De har varit flera under de senaste 6 åren. Så jag är snart klassad som kronisk. Hurra. Eller nåt...

Jag blir så förbannat arg då depressionen nuförtiden kallas en I-lands sjukdom. Ja klart, det finns många av oss som lider av depression, men attt kalla den som nånting som "alla har" o "inget speciellt med det" är så jäkla idiotiskt.

De som har hittat på den överslätande benämningen har nog aldrig varit nere i det svartaste hålet o försökt kravla sig upp.
De har aldrig sett en nära anhörig vara nere i det svartaste hålet, som då hon inte vetat vad hon ska göra tog till flaska. O sen var det inte bara depression. Utan alkoholism. Som förstörde familjen. Gav men för livet. Rädslan som kramar en hjärta då man hör en röst som inte låter som den skall. Har det börjat nu igen... Måste jag kontrollera? Köra dit? Leija en kompis att spionera? Massor med tankar rusar inom loppet av 2 sekunder. Så inser jag att jag åter är med-beroende fastän inget hänt. Fan. http://www.al-anon.se/Al-Anon-Vuxna-Barn/

De har aldrig sett/hört en älskad vän smulas sönder inför deras ögon. Oron över hur hon har det. Då jag vet hur jävlit det är. Känner smärtan. Pulsen på 120, konstant. Blicken som irrar. Tanken som bryts. Likgiltig. Men manisk ändå.

Men jag lever. O har det bra. O har lärt mig att glädjas över små saker i mitt liv. Men det krävs egentligen så lite för att rubba mina cirklar. O på det planet måste jag jobba. Hårt.

Så denna blogg blir väl nu ett slags fönster in i det jag inte vågar prata om. Har alltid varit bättre på att skriva om svåra saker. Så nu. Ett virrvarr av tankar i ingen som helst kronologisk ordning. Utan just som jag känner det, vid just den tidpunkten jag skriver.

Så förlåt alla jag sårar. Men det här är min story.

Uppfostran

Det sägs ju att det krävs en hel by för att uppfostra ett barn. Det tror jag på, på riktigt. På det sättet får barnet höra från flera vuxna än de som han/hon lever med o övriga närstående vad som gills o vad som verkligen inte går för sig. Men så verkar det nu som om jag sku vara den enda (eller i varje fall en av få) som tycker på det här sättet.

Jag var med pojken till det roliga(?) IKEA igår o där får man verkligen se det ena o det andra... Pojken lekte snällt med sakerna på Barnens IKEA o plötsligt kommer det en lite äldre kille o roffar åt sig allt! Mitt trassel blir med munnen uppe helt paff o kan inte göra nåt, så jag går fram o säger åt den äldre killen att du vet väl om att man inte får ta från handen, o du har ju andra saker du kan leka med än just bilen, o vänta på din tur. Var på killens föräldrar dyker upp o säger högt (på det andra inhemska) Du får leka precis med vilken leksak du vill, o lyssna inte på henne! Nu var det min tur att leka fågelholk...

Nån halv timme senare var det vår tur att stå i fokus. Min lilla arga 4-åring bestämde sig för att explodera för typ ingenting. O då kan jag inte göra så mycket, han måste få ut allt skrik o sen lugnar han sig. Försöker jag tala med honom eller ta honom i famnen blir det etter värre. O där stod sen tanterna (fyra tanter kring 60-års ålder) på rad o skakade på huvudet o sade med innanför-ring III:an-röst Nämen seeeee så hon låter pojken bete sig! Jag kunde inte hålla min stora mun så jag kontrade med att säga Det är fritt fram o komma o tysta honom, om ni kan, för jag kan inte. Tanterna blev en aning perplexa, för de trodde antagligen att vi inte kunde svenska eller att jag inte sku höra/svara på deras dumma kommentar. Nå jag fick honom tyst genom att säga med hög röst att nu lugnar du dig eller så kommer tanterna. Han tystnade direkt. Tanterna gick iväg. O vi gick o äta Daim-kaka. :)

Gräsänka

Att vara gräsänka är lättare än jag trodde. Men nu 6 dagar senare väntar jag MASSOR på dag 7. Men kanske ännu mer på morgon nr 8. Då får karln stiga upp med fröken Stiga-upp-tidigt. På riktigt vad felas mina ungar?? Varför har de en inbyggd väckarklocka som ringare senast kl 6.30 VARJE morgon, oberoende när de gått o sova? O varje halv timme de snarkar vidare är som en Lottovinst.

Imorn då karln är tillbaka i svängarna vet jag att vi kommer gå på varandras nerver något. Han på mina för att han kommer o rubbar mina cirklar som funkar, inte perfekt men de funkar. O jag på hans för att jag inte orkar lyssna på vad han ha gjort i land 1, 2 o 3...på samma gånga jag tömmer o fyller diskmaskinen, tvättar kakkarumpa o förmanar 4-åringen som använder soffan som trampolin.

Men såååå vi alla saknar honom!!!

Lat?

...eller bara spelberoende? Definitivt det senare... Alltså beroende av spelen på FB. Tusan plåtar va det är addikterande (heter det så?)!!! Har föröskt att vara utan nät o i synnerhet fb nu under sommaren. O hör o häpna det gär ju bra!! Så bra att ja emellanåt känner mig en aning utanför då jag väl är inloggad. Så vad gör jag i stället? Läser. Läser böcker. O vad det är skööööönt! Har plöjt igenom 4 böcker sedan midsommaren, o förhoppningsvis 4 böcker till innan den 15 augusti. Efter det lär jag inte ha tid att öppna andra böcker än skolböcker o min kalender...

Latheten kommer även till det att jag kommer knappt ihåg när jag senast lagat mat. Halleluja för micromat! I synnerhet under såna värmeböljor som det har varit nu. Vem tusan ställer sig i köket (som normalt har en temp på +27) för att koka, steka o, bevare mig väl, använda ugnen!? ...o blir jag nu stämplad som en dålig mor så måste jag bara få kommentera det: jag varken super eller använder droger, jag slår inte mina barn, jag finns till för dem på alla sätt o vis. Så då tusan kan jag nog servera micromat på sommaren. Punkt.

Saknad

Intressant hur saknad kan ta sig i uttryck, helt beroende på ålder, tid på dygnet o trötthet. Min 3-åring skriker som en galning då han har lessamt efter någon eller något. Jag å andra sidan blir slagen i huvudet med ett bobollsträ varje gång saknaden slår in.

Jag har de senaste dagarna saknat min Ebbana något fruktansvärt. Om jag är riktigt inne i min egen värld kan jag höra henne gå omkring i huset, klorna knapprande mot golvet. Om jag är ute kan jag "se" henne komma springande så det dundrar i marken, med tungan dinglande i ena mungipan o en uppsyn som visar att guuuu va kul det här är! Ibland hör jag henne sucka på sin plats, nu somnar hon. Sen slår det mig, i följande microsekund, att det är bara min hjärna som spökar. O då slår saknaden hårt, stenhårt.

O följande bild är när hon kryper upp i min famn, slickar min hand o drar sitt sista andetag.

Egen tid?

När ska man egentligen hitta egen tid?
Att gå på den där länken alt. gym alt. zumba/core/combat bla-bla-bla som man borde gå 3ggr/vecka. Eller att gå på ansiktsbehandlig/manikyr/pedikyr/frissa/solarium bla-bla-bla som man bör gå minst 1ggr/6 veckor (...för att kunna kalla "en riktigt kvinna som tar hand om sig själv").

Sen ska man oxå hinna umgås med familjen, riktig familje-kvalitetstid. O med gubben. O har man husdjur ska man ju hinna gosa o fixa o dona med dem oxå. Så när kan man sen bara slappa? Läsa den där boken djupt nere i länsstolen, smuttandes på ett glas rödvin (helst årgång, så klart...) insvept i filten o bara mysa...? Typ kl 02-03? Ajo, då ska man hinna med sin skönhetssömn, minst 8 timmar. Vilken lyx det skulle vara...

Nu tänker säkert nån att sluta gnälla kärring, du har själv valt att skaffa man, hus o barn - stå ut med det. Jovars, skulle inte byta bort dem för alla pengar på jorden! Men ibland sku det vara skönt att bara få tänka på sig själv, vara självisk i minst 48 timmar - i ett sträck.

Chicken race bland fotgängare

Idag åter märkte jag att en viss åldersgrupp tror att de alltid har förkörsrätt, vare sig de är till fots, cyklar eller åker bil. Denna åldersgrupp är ca 55-70 åringar. Tar sig fram otftast som par (man o kvinna) eller som en flock (i allmänhet kvinnor). Dessa tror att de har förkörsrätt, alltid. Rakt fram, inte väjer jag inte.

Nu har jag tagit strid emot dessa drullar. För jag ser det som så: om jag kommer med barnvagn, hund o ytterligare en pulka (klafsande i snömodd o snön vräker ner) på min sida av gångbanan - då tusan är det inte jag som ska väja för den där ena personen som kommer rakt emot mig! Vem har kanske en aning lättare att väja? Jag med barnvagn, hund o hela baletten, eller tanten som har bara sig själv o sina fötter att fundera på???

Idag i affären skuffade jag åter på en av de verkligen inte lättstyrda bilvagnarna (långa som fan o så fallet vändradien enorm). Så kommer då tant brun o herr blå, sida vid sida, spatserande rakt emot mig. Väjer de? Självfallet inte. Väjer jag? Absolut nej! Tänkte som så, att om vi krockar lär deras isbroddsprydda små fossingar ta större stryk än vår bilvagn. Hahahahahaaa! O hornen växte åter någon millimeter... Men så just innan vi kolliderade, stannade herr blå o svängde in bakom sin fru(??) o sade; du tycks ha svårare att svänga än vi. Varpå jag log ödmjukt o sade med sammetslen stämma: Tack snälla Ni, dessa vagnar är inte gjorda för att svängas med.

Jag 6 poäng - gamlingar 0.

Empati

Nån har påstått att man kan lära barn empati. Alltså de som inte har förmågan att känna empati, kan lära sig det. Hmmm... säger jag.

Har under min karriär bland barn o ungdomar märkt att det är nog inte en hel sanning. Förmågan att känna empati kommer nog från barnet själv. Ett ypperligt exempel kommer från vår 3åring igår: Jag hade på digiboxens hårdskiva "Sydänäänet" som handlar om Ekenäs BB, och för att det inte kom ngt annat av värde på TV o de andra lekte tänkte jag att nåh, vi ser då. 3-åringen släppte vad han hade för sig, PÅ MOMANGEN, o kom på soffan o tittade på babysar, förlossningar o andra barn i TV:n. Blickstilla. Intresserad. Frågade en massa. O när programmet tog slut var han uppriktigt lessen att det tog slut.

Vi var stumma av häpnad. Vår lilla trotsande skrikande galning, satt blickstilla i 30 minuter o tittade på babysar. O på barn. O på förlossningar.

Vem var det?? Jo, det var vår empatiska 3åring. Han finns! Hurra!!!

Att börja

Har en tid funderat på att nu jäklar ska jag börja blogga. Men alltid tar tiden, inspirationen slut - eller så kommer något annat ivägen.

Det här bloggen kommer inte att bli en berättelse om mitt liv, eller mina barn (har läst alltför många barn&liv-bloggar...). Nä det här blir väl min almänna klagomur. Saker som jävlas. Idioter jag tappar nerverna på. I synnerhet medtrafikanter... Saker som händer alla o envar. Roliga saker. Komiska saker. Jävliga saker som blir komiska efter några månader.

Visst, en o annan bajsblöja kommer väl att nämnas. Liksom nåt utbrott av 3-åringen.

Följ med så ser ni vad som kommer att hända. Jag är själv lika intresserad som ni, ja eller så int... ;)