Har funderat av o an på min blogg. Vart ska den ta vägen, vad ska den handla om, eller ska den vara allmänt "dravel" om mitt tråkiga familjeliv.
Så kom fredagen den 22 juli. O jag grät. Lördagen. Likadant. Nej, värre. Kramande känsla i bröstet som inte vill gå om. Ångest, panik. Och jag kände igen det sen tidigare - det som kallas weltschmerts, en fysisk sorg som gör att man känner för allt o alla i hela världen.
Fredagen var bara en sak i ett långt led som gjorde att jag nu mår som jag mår. De här senaste har jag fått höra/varit med om saker som har (så som jag upplever det) ruskat om min grund.
O nu vet jag vad jag skall skriva om. Min depression. Eller mina återkommande depressioner. De har varit flera under de senaste 6 åren. Så jag är snart klassad som kronisk. Hurra. Eller nåt...
Jag blir så förbannat arg då depressionen nuförtiden kallas en I-lands sjukdom. Ja klart, det finns många av oss som lider av depression, men attt kalla den som nånting som "alla har" o "inget speciellt med det" är så jäkla idiotiskt.
De som har hittat på den överslätande benämningen har nog aldrig varit nere i det svartaste hålet o försökt kravla sig upp.
De har aldrig sett en nära anhörig vara nere i det svartaste hålet, som då hon inte vetat vad hon ska göra tog till flaska. O sen var det inte bara depression. Utan alkoholism. Som förstörde familjen. Gav men för livet. Rädslan som kramar en hjärta då man hör en röst som inte låter som den skall. Har det börjat nu igen... Måste jag kontrollera? Köra dit? Leija en kompis att spionera? Massor med tankar rusar inom loppet av 2 sekunder. Så inser jag att jag åter är med-beroende fastän inget hänt. Fan.
http://www.al-anon.se/Al-Anon-Vuxna-Barn/
De har aldrig sett/hört en älskad vän smulas sönder inför deras ögon. Oron över hur hon har det. Då jag vet hur jävlit det är. Känner smärtan. Pulsen på 120, konstant. Blicken som irrar. Tanken som bryts. Likgiltig. Men manisk ändå.
Men jag lever. O har det bra. O har lärt mig att glädjas över små saker i mitt liv. Men det krävs egentligen så lite för att rubba mina cirklar. O på det planet måste jag jobba. Hårt.
Så denna blogg blir väl nu ett slags fönster in i det jag inte vågar prata om. Har alltid varit bättre på att skriva om svåra saker. Så nu. Ett virrvarr av tankar i ingen som helst kronologisk ordning. Utan just som jag känner det, vid just den tidpunkten jag skriver.
Så förlåt alla jag sårar. Men det här är min story.
