Vänner

Det här veckoslutet tog jag ungarna med till min hemstad. Vi bor hos min barndomsvän, som vet allt om mig, i synnerhet sånt som jag har velat glömma direkt... Det sägs att umgänge med gamla goda vänner är den bästa terapin, vilket jag ganska långt håller med om. Men gamla vänner och gamla minnen kan också riva upp sår man önskat att ärret aldrig rivs upp. 

Jag träffade en kompis idag som jag inte har sett på jag vet inte hur många år. Vi pratade på telefon för säkert tre år sedan, och allmänt har kontakten varit väldigt sporadisk under de 16 åren vi känt varann. Med detta som bakgrund kan jag inte förstå hur bra denna gamla kompis förstår mig? Ni vet den där känslan då allt bara synkkar och man är på helt samma våglängd. Jag behöver inte förklara ingående om allt o allting, utan förståelsen bara finns där. Frågorna är de "rätta" som sätter en att fundera på saker ur en annan synvinkel. 

Efteråt kände jag nästan eufori och var glad som en lärka. Men så slog en känsla på som gick mera i moll. Det tog ganska länge innan jag fick utrett för mig själv orsaken till detta gråa moln - det var helt enkelt känslan av att jag låtit denna vänskap bli alltför sporadisk. Varför går det alltid så att människor som gör en gott är oftast de människor man inte tillåter in i sitt liv? Varför hålls man länge kvar i nånting destruktivt, medan man är rädd för att släppa in de goda människorna i sitt liv? Är det för att det tar ont då nån verkligen ser en för det man är? Är det lättare att tillåta skitstövlar klampa omkring på sitt liv och orsaka smärta? En smärta som liknar knivstick som man kan hantera på ett annat sätt än den smärta en verklig vän kan utsätta en för. 

Jag vet inte. Stora frågor, inga svar. Ännu i varje fall. Kanske nån dag, då jag har blivit stor o klok. 

Normalt eller ej?

Det är frågan. Och den frågan ställer jag mig om många saker, men just nu är det frågan om min inställning till kost och träning. 

Det är inget fel i att en människa vill röra på sig, se över sina matvanor och på det sättet gå ner i vikt, må bättre osv osv. Men då jag förra våren var manisk i min träning, är jag rädd för att det ska ske igen... Har åter gått till en strikt fitness diet och tränar minst 5 ggr/vecka. Helst stora tyngder med färre upprepningar och de stora muskelgrupperna är i fokus. Det jag är räddast för är att mina tankar snurrar ideligen kring tträningen och hur jag skall hinna göra det mesta jag kan göra under en dag. Jag har heller inga problem med att hålla dieten, totalt fokuserad på en proteinrik och lågkolhydrat diet. Fettsnål då det gäller de hårda fetterna, men olivolja och lecitin gör att jag får i mig de essentiella fettsyrorna. 

Det här har pågått i en vecka, så många tycker att det inte borde vara några problem med det, men dessa många är inte inne i mitt huvud o ser hur tvinnigt det kan vara ställvis under dagen...

Badrumsgolvet

...ser ut som en sandlåda. Varje dag överförs mer o mer sand från ungarnas dagis sandlådor till vår, numera inomhus-, sandlåda. Och att gå ut med hunden tar emot. För han drar in dubbelt mer sand än vad ungarna gör. O så ska han duschas. Så vårt hus stinker våt hund 24/7. Om jag inte redan sku vara psykiskt sjuk, sku jag bli det...

Vill ha kyla o snö NU! 

Dieten på hyllan

I alla fall för den här kvällen. Födelsedagen till ära, min favoritglass Ingmans kinuski-kex-toffee-glass! NAM!

Favorit blogg...?

Om det inte är min nya favvoblogg, är den i varje fall helt nära att bli det. Otroooooligt inspirerande och motiverande! Och det bästa av allt är att hon har lagt upp träningstips, kost, recept m.m. m.m. ....

Helt såld!
http://www.sarabackfitness.com/

Oj herregud...

...hur tänkte bilmålaren/bilägaren då det här gick till?? 

Hubba Bubba, any one? 😄

Diagnoser del 2

Det är inte bara jag som fått ny diagnos. Min älskade förstfödda är nu på branten av sin första diagnos. Tacksam är jag dock att neuropsykologen inte satte en diagnos direkt, för det låser vidare undersökningar och rehabilitering. Men, men, men... Visst vet jag att han har storas problem på många områden, men att få höra det av många inom barnpsykiatrin och höra deras tankar inför sonens skolstart, fick mitt hjärta att knyta sig. Alltså enkelt sagt (i praktiken allt annat än enkelt) har han stora språkliga och spatiala (rumsuppfattning, tids- och platsbenämningar) problem kombinerat med väldigt lågt självförtroende. Så om jag tar min lärarroll och sätter lösa diagnoser för att förklara för ett proffs och för en lekman, är de dysfasi och dyskalkyli. Men som sagt det är endast mina egna gissningar.

Det här betyder att min älskade son kommer att börja sin skolgång i specialklass för dysfatiker. Som finlandssvensk lärare känns en specialklass som det sista alternativet, då vi har en skolmiljö där man skall integrera specialelever så långt det går. Men på mötet märkte jag att de finska esperterna (neuropsykologen, barnpsykiatern och barnpsykologen) tog det för givet att självklart börjar han specialklass! Vad är det för trams att sätta honom i vanlig klass med skolgångsbiträde? Nåjo, då jag faktiskt tänker efter är specialklassen det enda alternativet. För där får han bildstöd som han såååå behöver, det skulle han inte få i en vanlig klass. Och handen på hjärtat, i en åk 1 klass med 27 elever, hur mycket skulle assistenten verkligen vara "hans"? Och hur skulle han klara av att koncentrera sig i det oljudet 26 andra har? Nä. Specialklassen är nog hans grej.

Men ont tar det. Jävligt ont.