Minskad matlust

Den här veckan har jag tampats med en väldigt dålig matlust. Tur i oturen följer jag ett program, för på så sätt vet jag att jag borde få allt i mig. Men, men... Tre senaste dagarna har varit väldig proteintyngda, för jag får inte grönsakerna nerklämda. Det bara inte går! Så jag lever på kvarg, kyckling och malet kött, och ett äppel. Jag tvingar mig att äta varje gång. Och innan portionen ens är till hälften uppäten känner jag hur maten fastnar i halsen. På våren var det himmelrike att få käka en banan efter varje gym-pass, nu har jag inte sett en banan i min träningsväska på gud vet när.

Och så sätter nojan in; vad beror det på, vad kan jag göra annat, kan jag påverka på nåt sätt eller ska jag bara lugnt kasta mig tillbaka och tänka att det här är ju det som många bara drömmer om!

Nåja, nu ska jag försöka proppa i mig kvällsmålet, 250g kvarg och saftsoppa. Bären (200g) har jag skippat för länge sen...

Duktig flicka!

Det tog en stund för mig att få det här inlägget skrivet, så därför är "idag" egentligen fredagen. Det blev jobbigare att få alla mina tankar nedpräntat än jag anande.
Idag har hjärnan min gått på högvarv. Jag har funderat, dividerat o trasslat värre till om min tillvaro. Existens. Varför är jag just här? I den här situationen. Och hur tusan kom jag hit?

Har sedan liten tös varit den duktiga flickan. Trevlig, artig och duktig i skolan. På större fester har jag artigt hälsat på alla med handskakning, och nigit självklart. O hatat varenda en sekund av det. Jag kommer ihåg att jag redan i lågstadiet skulle ha velat vara "en av de tuffa" men tyckte mig vara för snäll o mesig för att platsa i gänget. Så fortsatte jag åk 7 och avgångsbetyget den våren var 9,3 i medeltal. Oj va jag var duktig! Det var väl ungefär då jag första gången blev bara så otroligt trött på duktigheten att jag gjorde revolt. Har hört att jag var en synnerligen jobbig tonåring... Revolten tog slut då mina föräldrar skickade mig på s.k. finnbete till Saarijärvi sommaren efter åk 9. Sanningen är den att språket var endast en ursäkt, de ville helt enkelt bryta de dåliga cirklar jag hamnat in i. 

Så blev jag duktig igen. Gymnasiet gick så bra man kunde ana, men redan nu knackade tröttheten på. Sen hände det som tyvärr händer många duktiga flickor, jag började sällskapa med en kille som utnyttjade min duktighet. Jag flyttade hemifrån innan jag gått ut gymnasiet o flyttade ihop med "min stora kärlek". Denna historia slutade lyckligt på det viset att jag efter två år fick upp ögonen att detta är inte bra för mig, med hjälp av min mor.  Efteråt har jag fått höra hemska historier om hur jag hade förändrats till ett skrämt litet knytt. Rädd för att säga vad jag tycker, rädd för att göra något "fel". Rädd. Rädd. Rädd.

Jag har också hört att jag egentligen inte hade nånting hem att göra, enligt min far. Jag var tacksam förstås, då mina föräldrar  lät mig bo hemma igen, och jag visade det genom att vara, just det, duktig. Tiden för ansökningar in till olika skolor kom och även jag ansökte snäll in till de fem utbildningar jag helst ville påbörja. Till min stora lycka kom jag in på barnmorskeutbildningen i Helsingfors och också till "Peffan" i Vasa. Lyckan tog snabbt slut då jag meddelade föräldrarna om att jag åker till Helsingfors. Svaret blev: Om du åker till Helsingfors behöver du inte räkna med att vi hjälper dig ekonomiskt, då står du helt ensam.... Vart månne jag åkte...? Duktig flicka som studerar på universitetsnivå! Som slutade i att jag gjorde allt annat än studerade, och studierna drog ut på tiden. Jag kom på kant med flera av utbildarna, för att revolten jag borde ha gjort mot mina föräldrar tog jag ut på de vuxna som var närmast. Fastän jag själv var vuxen... Jag kommer ihåg att jag sade till en av mina medstuderanden att jag aldrig kommer att jobba som lärare. Men, men, likväl sökte jag arbete och fick mitt första jobb, som lärare. Nu 11 år senare har jag allvarligt funderat på "karriärsbyte", får se hur det går.

Under Vasa-tiden började min mamma supa. Åter blev jag duktig hemma. Nåja inte fysiskt hemma, men psykiskt. Var min lillebrors back up och telefonstöd. Nåt slag av telefonstöd var jag väl åt min mamma då samtalen per dag blev fler än händernas fingrar ihopräknade. Alkoholismen blev värre för varje år, som det brukar bli och då jag flyttade ner från Vasa var det ett rent helvete. Nu mer än nånsin var jag den duktiga. Skötte ärenden, fixade saker, såg till att min bror hade det någorlunda drägligt, såg till att min mamma sökte läkarvård för alla de vurpor hon drog i fyllan. Jag hindrade henne från att ta livet av våra katter. Jag gick hos Al-Anon (AA för anhöriga) och A-kliniken för att få anhörigstöd och det jag lärde mig där försökte jag hjälpa min bror med. Höll kontakten med Pixne före, efter och emellan alla hennes vändor där. Var hennes stöd efter alla otaliga självmordsförsök. Och jag var så duktig på det! Nu efteråt känns det som om hela mitt "duktiga lilla flicka"-liv har varit en förberedelse för det jag gjorde då mamma var som sjukast.
Eller så var det rent och skärt medberoende...

Under den här samma tiden (år 2003-2004) var destruktiva pojkvän nr 2 i bilden. Men tack och lov såg jag det väldigt tidig vad som var på gång. Han var helt enkelt dålig på att skyla sin agenda. Slängde ut honom fortare än kvickt, men det slutade ju inte med det. Nej, flera år efter har jag fått lustiga telefonsamtal, attackerande brev där jag kallas allt från hora, häxa till sinnesrubbad, jag har hört helt sjuka rykten han satt igång om mig (t.o.m. så sent som 2009) alltfrån att jag skulle använda tunga droger till att vara HIV positiv.

Jag är fortfarande duktig. Eller jag försöker i varje fall. Och resultatet är inte trevligt. Kvinnor/flickor som är duktiga brukar dras med dåligt självförtroende, även jag. Jag försöker vara till lags, göra det jag ska och dessutom göra allt det där liiiite bättre än alla andra - bara för att inse att resultatet inte duger i andras eller mina ögon... Så jag försöker ännu mera - på jobb, hemma ja överallt - och till sist kommer väggen emot.

Depressionen jag hade hösten 2010 hade jag en underbar skötare på psykiatriska akuten. Han förklara mitt sinnestillstånd så jag verkligen fattade varför jag reagerar som jag gör. "Du är som en dobermann inträngd i ett hörn. Attack är bästa försvar, och då är det ingen skillnad vem som råkar stå i vägen." I och med att jag har haft en rottweiler vet jag exakt vad han menar - och det är ingen trevlig syn. Den där meningen ekar i min skalle med jämna mellanrum. Och i synnerhet idag.

Många som känner mig skulle säga, inte är du sån däran! Men, frankly, ni är inte inne i mitt huvud. Ni hör inte mina egna glåpord och beskyllningar. Ni hör inte den inre monolog jag så ofta för med mig själv, jag duger nog som jag är. Jag gör så gott jag kan, bättre kan jag ju inte göra.

Och så kommer frågan, varför duger det inte att jag gör saker på mitt sätt? Varför måste jag formas så att jag utför saker "som de borde utföras"? Saken är den att jag duger och jag kan. Men jag måste få mig själv att inse det. Lättare sagt än gjort.

Talterapi

Min kille var första gången på jättelänge hos talterapeuten igen. Denna gång hos den finska. Vi bestämde i våras att han skall gå i finsk skola, då den svenska och finska talterapiundersökningarna visat att han finska är en aning starkare än den svenska. Det går fortfarande över mitt huvud hur det är möjligt att killen har finskan starkare än svenskan - jag och lillesyster talar svenska, han har varit långa tider hemma ensam med mig och han har gått hela sitt liv i svenskt dagis. Men ändå är finskan starkare och han säger själv att han förstår finskan bättre.

Lilla läraren i mig har under årens lopp upptäckt att det finns ord han verkligen inte lär sig på svenska, de helt enkelt bara inte fastnar. Allt vad "spegling av språk" dvs man speglar barnets mening/ord (-böjning,-val) har aldrig fungerat med honom, aldrig. Och nu då jag speglar lillesysterns tal uppfattar hon det och rättar sig. Otroligt vilken skillnad!

För att återgå till talterapin. Terapeuten gjorde igen en allmän undersökning, då det är så länge sedan han gått i finsk talterapi. Och hör och häpna, han har gjort jättestora framsteg! Nu ligger han t.o.m. inom sin egen åldersnivå, i den lägre kanten, men ändå! För ett år sedan låg han på en 3-årings nivå, både på finska och svenska. Min lilla kille, blir stor vare jag vill eller inte...

Lyckan består av små bitar. En här och en där, det blir nog bra ännu.

Sova bör man...

I brist på annat att göra satt jag och läste mina äldsta inlägg här på bloggen. Och förundrades över hur lika vi har det ännu flera år senare. 9 september 2012 skrev jag om våra sovarragemang, dvs att jag sover tillsammans med ungarna i deras sovrum och karln sover ensam i "vårt" sovrum. Inget har ändrats. Fortfarande sover jag på min madrass i ungarnas sovrum. År 2012 skrev jag att jag hade sovit där i redan ett år. Nu skriver vi 2014, vilket betyder att jag har inte sovit i min egen säng på jaaa...lääääänge. Tidigare var det för att killen sover så dåligt, numera för att karln sover så dåligt...

Alla med småbarn vet att det kan vara ett fasligt spring under natten, dels toabesök, dels mardrömmar, dels har täcket fallit på golvet. Uppsjön av orsaker till att springa under natten (i varje fall i vårt hus) sinar aldrig. Jag har förmågan att utföra de här alla otaliga uppgifterna halvsovande och jag somnar innan huvudet har träffat dynan efter det nattliga springet. Det här klarar inte karln av. Utan han vakar o vakar... O då han sover dåligt kan jag inte sova med honom, för jag väcker honom bara genom att vara där... Så därför sover jag med barnen. Bättre än att sova på soffan...

Mat

Intressant hur mina tankar åter snurrar kring maten jag stoppar i mig: För lite/mycket kolhydrater, hur får jag i mig rätt mängd proteiner? Jag vet inte om det är tur eller nåt annat att jag har dietplanen sen förra våren. Tur kanske i det att jag annars skulle gå på en allt för lågprotein diet. För det är faktiskt helt otroligt hur mycket proteiner man måste stoppa i sig! Under en dag skall jag äta sammanlagt 750g kvarg, 240g kött (tillredda gram, rått 300g) och ytterligare äggulor och om jag tränar proteindrink direkt efter. Till på köpet skall jag få i mig ca 700g grönsaker, 200g bär, 1-2 äppel, (1 banan om det är träningsdag), 25g olivolja och 10g lecitin. Så kom inte och påstå att jag inte sku få äta, snarare är det ett rent arbete att få allt ner för mättnadskänslan är konstant...

Veckoslutet gick si så där dietmässigt, och träningsmässigt kan man väl säga att helt åt skogen. Promenader gjorde jag en per dag, men that's it. Dieten gick ut på att försöka klämma in proteiner och undvika kolhydrater, så jag vet att kaloriintaget blev för lågt. Säkerligen proteinintaget likaså, med risk för att fredagens träning och påföljande proteinsyntes gick om intet. Förvånande dock att jag undervek alltför många fallgropar i form av godis och chips. Men cidern smakade....

Men ny vecka, nya tager.

Vänner

Det här veckoslutet tog jag ungarna med till min hemstad. Vi bor hos min barndomsvän, som vet allt om mig, i synnerhet sånt som jag har velat glömma direkt... Det sägs att umgänge med gamla goda vänner är den bästa terapin, vilket jag ganska långt håller med om. Men gamla vänner och gamla minnen kan också riva upp sår man önskat att ärret aldrig rivs upp. 

Jag träffade en kompis idag som jag inte har sett på jag vet inte hur många år. Vi pratade på telefon för säkert tre år sedan, och allmänt har kontakten varit väldigt sporadisk under de 16 åren vi känt varann. Med detta som bakgrund kan jag inte förstå hur bra denna gamla kompis förstår mig? Ni vet den där känslan då allt bara synkkar och man är på helt samma våglängd. Jag behöver inte förklara ingående om allt o allting, utan förståelsen bara finns där. Frågorna är de "rätta" som sätter en att fundera på saker ur en annan synvinkel. 

Efteråt kände jag nästan eufori och var glad som en lärka. Men så slog en känsla på som gick mera i moll. Det tog ganska länge innan jag fick utrett för mig själv orsaken till detta gråa moln - det var helt enkelt känslan av att jag låtit denna vänskap bli alltför sporadisk. Varför går det alltid så att människor som gör en gott är oftast de människor man inte tillåter in i sitt liv? Varför hålls man länge kvar i nånting destruktivt, medan man är rädd för att släppa in de goda människorna i sitt liv? Är det för att det tar ont då nån verkligen ser en för det man är? Är det lättare att tillåta skitstövlar klampa omkring på sitt liv och orsaka smärta? En smärta som liknar knivstick som man kan hantera på ett annat sätt än den smärta en verklig vän kan utsätta en för. 

Jag vet inte. Stora frågor, inga svar. Ännu i varje fall. Kanske nån dag, då jag har blivit stor o klok. 

Normalt eller ej?

Det är frågan. Och den frågan ställer jag mig om många saker, men just nu är det frågan om min inställning till kost och träning. 

Det är inget fel i att en människa vill röra på sig, se över sina matvanor och på det sättet gå ner i vikt, må bättre osv osv. Men då jag förra våren var manisk i min träning, är jag rädd för att det ska ske igen... Har åter gått till en strikt fitness diet och tränar minst 5 ggr/vecka. Helst stora tyngder med färre upprepningar och de stora muskelgrupperna är i fokus. Det jag är räddast för är att mina tankar snurrar ideligen kring tträningen och hur jag skall hinna göra det mesta jag kan göra under en dag. Jag har heller inga problem med att hålla dieten, totalt fokuserad på en proteinrik och lågkolhydrat diet. Fettsnål då det gäller de hårda fetterna, men olivolja och lecitin gör att jag får i mig de essentiella fettsyrorna. 

Det här har pågått i en vecka, så många tycker att det inte borde vara några problem med det, men dessa många är inte inne i mitt huvud o ser hur tvinnigt det kan vara ställvis under dagen...