...bloggare. Det är jag det. Får en knyck o så tar det slut. En knyck. O slut.
Men kanske nu då? Eller så e de oxå en knyck...
25 augusti 2012
9 februari 2012
Så arg på mig själv!!!
För jag röker igen! S*****AN! O det värsta av allt är att jag egentligen inte behöver det. Känner inget krav inget begär (nåja kanske ibland, men inget panik-begär). O ändå tar jag mig en cigg eller två varje dag. Har jag möjlighet röker jag mera. För att jag kan. Helvete.
Så tänker nån nu, att is inte röka då! O jag svarar, som om jag inte tänkt på det! Men då det bara är så bäst med en cigg på morgonen. O har inte ryggrad att slänga det där paketet. För det kan ju komma ett tillfälle att röka i...typ...morgon?
Jävla idiot.
Så tänker nån nu, att is inte röka då! O jag svarar, som om jag inte tänkt på det! Men då det bara är så bäst med en cigg på morgonen. O har inte ryggrad att slänga det där paketet. För det kan ju komma ett tillfälle att röka i...typ...morgon?
Jävla idiot.
7 januari 2012
En av de där dagarna...
...då allt påminner om nånting. Allt får mig att gråta. Jag grät för helvet till Americas X facor-final delen! Det är länge sedan jag varit så här. Skönt på nåt sätt. Att bara låta tårarna rinna o renas. Ännu skönare då jag är ensam hemma o "har tillåtelse" att vara så här. Kanske det är just därför jag e sån idag.
Saknar mina små djur så fruktansvärt!! O jag vet inte hur jag ska stå ut med den känslan... Jag ser dem tillsammans i katt/hundhimlan lekande o springande så otroligt klart, att det är som om jag sku se dem på riktig. Är det verklligen möjligt att sakna djur så här mycket...????
Några sånger att gråta till:
Snowpatrol - Chasing cars
Leona Lewis - Run (...som för övrigt e en Snowpatrol orginal...)
Sku nån vara här nu sku jag säkert få en kram o höra frasen "Det blir nog bra". Jo, jag vet. Låt mig bara vara lite lessen, ok...?
Saknar mina små djur så fruktansvärt!! O jag vet inte hur jag ska stå ut med den känslan... Jag ser dem tillsammans i katt/hundhimlan lekande o springande så otroligt klart, att det är som om jag sku se dem på riktig. Är det verklligen möjligt att sakna djur så här mycket...????
Några sånger att gråta till:
Snowpatrol - Chasing cars
Leona Lewis - Run (...som för övrigt e en Snowpatrol orginal...)
Sku nån vara här nu sku jag säkert få en kram o höra frasen "Det blir nog bra". Jo, jag vet. Låt mig bara vara lite lessen, ok...?
29 december 2011
Mordtankar
På riktigt, om det här vädret inte snart blir som det borde vara (kallt o snö) går jag snart bärsakagång! De senaste två åren har jag inte haft så hemsk vårdepression. I det närmaste obefintlig. Tror att det beror på att de senaste vintrarna har varit så snörika. Men nu, då det har regnat mer eller mindre fyra veckor i ett sträck o mörkt som i säcken, är jag rädd för att jag kommer att vara som ett monster då mars kommer... Om jag inte tagit livet av nån först. Guuu va jag HATAR det här vädret! X(
Stackars dottern som har en mamma som ett utskitet lingon på sin födelsedag i april...
10 december 2011
Feg jävel
Det är jag det. Då det känns jobbigt, blundar jag o låtsas som om det inte händer. Som med förra inlägget. Det blev för jobbigt. Öppnade gamla sår. Så jag blundade. Lekte struts.
Men jag måste ju ta tag i det igen, för om jag inte gör det kommer jag inte över det. Blir inte frisk på riktigt. Visst med medicineringen går det bra, men det tar bort bara symptomen. Nu märker jag att jag håller på att falla in i gamla spår igen.
O just därför skriver jag idag. Som en spark i baken. "Nu jävla kärring börjar du göra nåt åt saken!". Liksom.
Men jag måste ju ta tag i det igen, för om jag inte gör det kommer jag inte över det. Blir inte frisk på riktigt. Visst med medicineringen går det bra, men det tar bort bara symptomen. Nu märker jag att jag håller på att falla in i gamla spår igen.
O just därför skriver jag idag. Som en spark i baken. "Nu jävla kärring börjar du göra nåt åt saken!". Liksom.
2 augusti 2011
Första kraschen
Det var i mars 2006. Den 12:e. Jag o min lillebror (inte så liten, men yngre) hade för andra gången varit på Pixnes veckoslut för anhöriga. Läs: medberoende... Kände på mig att denna gång var det annorlunda än första gången. Annorlunda för att jag var med känslosam. Hela skalan. O då menar jag hela skalan. Sorg. Hat. Kärlek. Ännu mera hat. Rädd. Oviss. Oroad. O det förklarade jag för mig själv att det var för att jag var oroad över hur min lillis upplevde det. Han tog ju värsta smällen som var hemma 24/7 med h*n. Som fick stryk för att han inte hämtade mer sprit. Jag bodde ju 400km ifrån o studerade. Såg skiten bara under jul o sommar, o påsk. Ja under lov då jag var hemme. O fick "bara" samtal...
Pixnekliniken
Stödförening för närstående till missbrukare r.f.
Jag kommer ihåg det som igår. Hur det hela gick till. Vi satt hela gruppen o summerade veckoslutet innan vi skulle hem. O den ena handledaren (förlåt nu har jag glömt ditt namn, men du är toppen. Maria. Dig kommer jag ihåg. O du var toppen du med!) frågade hur jag mår. Jag svarade med darrande stämma att jag vet inte. Hon undrade vad det var som hindrade mig från att visa mina rätta känslor. (...för jag lider då av det som kallas "duktig-flicka-syndromet" - jag ordnar fixar sköter om handlar tvättar lagar mat ser till att räkningar är betalda tar du dina mediciner duktig i skolan bra betyg...) Jag svarade ärligt, för att jag är rädd för att släppa taget. Vem ska då sköta det jag alltid skött? Känslan som att vara en uppblåsen ballong, o att släppa taget o fladdra iväg. Då frågade du: Varför släpper du inte bara taget? Knappast dör du av det.
De meningarna tvinnade i mitt huvud den resterande tiden på Pixne. Sen kom tidpunkten då det var dags att åka hem. Markku (en av de anställda på Pixne) körde mig till Vasa till tåget, för resan hem till södra Finland. Där o då i minibussen. Det slog mig som blixt från klar himmel. Jag började skaka. Hela tågresan ner var ett helvete. Jag satt o skakade o kämpade emot gråten. I 6 timmar. På samma gång gick tiden snabbt. Så kom jag till min perrong. Steg ut. O såg min karl. Jag gick emot honom o säckade ihop i hans famn. Benen höll inte. O började gråta. Sen grät jag i 24 timmar. Jag grät fast jag inte hade tårar. Så mycket sinnensnärvaro hade jag att jag ringde chefen o sa att jag kommer inte på jobb imorn. O knappast på hela veckan.
2 månader senare var jag tillbaka på jobb. Efter en sjusatans asig period. De första veckorna var för jävliga. Vecka 1 låg jag bara i sängen. O åt kanelkex. Gick inte i duschen. Tvättade inte tänderna. Blev folkskygg. (Jag??!! Som älskar människor!) Att åka till läkaren gav mig hjärtklappning. Trodde jag skulle svimma.
...fortsättning följer...
Pixnekliniken
Stödförening för närstående till missbrukare r.f.
Jag kommer ihåg det som igår. Hur det hela gick till. Vi satt hela gruppen o summerade veckoslutet innan vi skulle hem. O den ena handledaren (förlåt nu har jag glömt ditt namn, men du är toppen. Maria. Dig kommer jag ihåg. O du var toppen du med!) frågade hur jag mår. Jag svarade med darrande stämma att jag vet inte. Hon undrade vad det var som hindrade mig från att visa mina rätta känslor. (...för jag lider då av det som kallas "duktig-flicka-syndromet" - jag ordnar fixar sköter om handlar tvättar lagar mat ser till att räkningar är betalda tar du dina mediciner duktig i skolan bra betyg...) Jag svarade ärligt, för att jag är rädd för att släppa taget. Vem ska då sköta det jag alltid skött? Känslan som att vara en uppblåsen ballong, o att släppa taget o fladdra iväg. Då frågade du: Varför släpper du inte bara taget? Knappast dör du av det.
De meningarna tvinnade i mitt huvud den resterande tiden på Pixne. Sen kom tidpunkten då det var dags att åka hem. Markku (en av de anställda på Pixne) körde mig till Vasa till tåget, för resan hem till södra Finland. Där o då i minibussen. Det slog mig som blixt från klar himmel. Jag började skaka. Hela tågresan ner var ett helvete. Jag satt o skakade o kämpade emot gråten. I 6 timmar. På samma gång gick tiden snabbt. Så kom jag till min perrong. Steg ut. O såg min karl. Jag gick emot honom o säckade ihop i hans famn. Benen höll inte. O började gråta. Sen grät jag i 24 timmar. Jag grät fast jag inte hade tårar. Så mycket sinnensnärvaro hade jag att jag ringde chefen o sa att jag kommer inte på jobb imorn. O knappast på hela veckan.
2 månader senare var jag tillbaka på jobb. Efter en sjusatans asig period. De första veckorna var för jävliga. Vecka 1 låg jag bara i sängen. O åt kanelkex. Gick inte i duschen. Tvättade inte tänderna. Blev folkskygg. (Jag??!! Som älskar människor!) Att åka till läkaren gav mig hjärtklappning. Trodde jag skulle svimma.
...fortsättning följer...
31 juli 2011
EN GOD GÄRNING I SOMMARVÄRMEN.
Eftersom tjugo miljoner människor på Afrikas horn svälter, har jag startat kampanjen Blogga mot hunger. Kampanjen uppmanar alla som bloggar att skänka minst 5 euro/50 kronor till en valfri hjälporganisation som verkar i det drabbade området.
Gör så här:
1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.
2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg:
"Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen."
3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.
Jag som startade kampanjen heter Karin Erlandssson och bloggar på http://lopptorget.ratata.fi .
Röda korset Sverige: http://www.redcross.se/
Unicef Sverige: http://www.unicef.se/stod-oss/afrikas-horn
Radiohjälpen: http://svt.se/2.94437/
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)