Men lite tusans härligt var det idag på gymmet! Svetten rann, pulsen hög och känslan efteråt då benen knappt bar mig - oersättlig!
5 januari 2014
Var inte rädd...
Så sade min underbara psyk.skötare åt mig då jag uttryckte min oro över att om jag börjar träna igen, så faller jag (eller skjuter i höjden) o blir uppslukad = hypomani. Så jag tänkte, passligt nog den 2 januari, att nu börjar jag igen. Men lite bara. Bara lite träning o bara lite diet. Nu tre dagar senare har jag full fitnessdiet på och tränar för fullt... När ska jag bli rädd då? Är det nu då tankarna inte fullföljs om det inte handlar om träning? Är det sen då jag börjar utveckla ortorexi?
Trots
Tror att vår tre-åriga dotter har en släng av tre-års-trots.... Suck. Gråt o skrik, och in på rummet - upprepa detta minst 4 ggr/h under alla vakna timmar under dygnet.
Väntar på att dagis börjar den sjunde. V Ä N T A R.
Så förbannad!!!!
Läste just en diskussion på svenska yle om lärarnas permittering, och blev så heligt förbannad, lessen och fick ångest.... Grejt.
Visst kan lärare permitteras men varför alltid dra in "våra långa lov" i diskussionen!? Varför är folk så helsikes avundsjuka på vårt arbete? Fan, bli lärare själv då lärare om det är så kiva med långa ledigheter, o sluta joma!
Vitutus maximus. Argh!
4 januari 2014
Diagnoser
Tack och ursäkta. Typ. Har skrivit för över ett år sedan och sedan vart det stopp... Kan inte fatta hur jag håller på så här, men kanske min nya diagnos förklarar ett och annat.
Den här bloggen började jag för att få utlopp för mina tankar och känslor för min depression. Och mycket har hänt sen jag började skriva - för tusen år sen. För cirka ett år sedan kände jag mig "frisk" - jag hade energi till tusen, fixade en massa, tränade fitness som en preoffessionell, medan jag lämnade arbete och familj därhän. Och vad jag gillade det! Och vad min karl gillade det, för jag drog med hela familjen i ett sus av energi! Så kom sommaren och en släng av jävlig lunginflammation (på sommaren! hur knäppt är inte det?!). Och träningsivern avtog. Hösten kom och jag började åter träna, om än smått trögt. Så hamnade karl på ett fem veckors utlandsuppdrag, så där blev sen det tränande. Men, men, oj va kul att lämna ungarna varje veckoslut hos nån släkting för att fara ut på krog och leva rövare! På samma gång som jag fjortis-likt diggade Volbeat till den grad att t.o.m. jag själv blev skraj... Och ta-daa, där kom väggen! Jag har i nästan 2 års tid ätit antidepressiva, maximi mängd, som även skall häva ångest symptom, men där var jag darrande skakande som ett asplöv, ont i magen, illamående, svårt att andas, enormt tryck över bröstet.
Jag kastade in handduken och gick till läkare - svår depression med ångestattacker, som liknar panikattacker. Nice. Jag blev så paff, förbannand och säkert mer deprimerad för att jag hade trott att dessa perioder var över - jag hade ju en ordentlig dos medicin på!!
Och det blev bara värre. I nästan sex veckors tid var jag så på botten som en människa kan vara. Hade t.o.m. tankar på att skada mig själv. Hur sku det kännas att köra mot en refug eller en lyktstople?
Vid det här laget hade jag åter fått kontakt med öppna psyken och fått en underbar skötare och min "gamla" psykiater tillbaka. De började nu testa mig på alla sätt de kunde. Så jag fick min nya diagnos veckan innan jul.
Bipolär sjukdom. Det som förr kallades manisk-depressiv.
Herregud. Vilken shock! Men å andra sidan, den förklarar massor av det jag gått igenom de senaste 8 åren. Men att från att ha haft en "folksjukdom" som depression, till att ha en "riktig" och svårklassad psykisk sjukdom som bipolär, är som en spark i magen. Jag kan till exempel inte längre donera blod - för att jag har en "svår psykisk sjukdom".
Och hur blir det med mitt jobb? Och kommer de att hitta bra medicin åt mig?
Och tanken på, att trots medicinering kommer jag att ha mina hypomanier och mina depressioner, den drar mattan under varje gång tanken drar igenom huvudet.
Den här bloggen började jag för att få utlopp för mina tankar och känslor för min depression. Och mycket har hänt sen jag började skriva - för tusen år sen. För cirka ett år sedan kände jag mig "frisk" - jag hade energi till tusen, fixade en massa, tränade fitness som en preoffessionell, medan jag lämnade arbete och familj därhän. Och vad jag gillade det! Och vad min karl gillade det, för jag drog med hela familjen i ett sus av energi! Så kom sommaren och en släng av jävlig lunginflammation (på sommaren! hur knäppt är inte det?!). Och träningsivern avtog. Hösten kom och jag började åter träna, om än smått trögt. Så hamnade karl på ett fem veckors utlandsuppdrag, så där blev sen det tränande. Men, men, oj va kul att lämna ungarna varje veckoslut hos nån släkting för att fara ut på krog och leva rövare! På samma gång som jag fjortis-likt diggade Volbeat till den grad att t.o.m. jag själv blev skraj... Och ta-daa, där kom väggen! Jag har i nästan 2 års tid ätit antidepressiva, maximi mängd, som även skall häva ångest symptom, men där var jag darrande skakande som ett asplöv, ont i magen, illamående, svårt att andas, enormt tryck över bröstet.
Jag kastade in handduken och gick till läkare - svår depression med ångestattacker, som liknar panikattacker. Nice. Jag blev så paff, förbannand och säkert mer deprimerad för att jag hade trott att dessa perioder var över - jag hade ju en ordentlig dos medicin på!!
Och det blev bara värre. I nästan sex veckors tid var jag så på botten som en människa kan vara. Hade t.o.m. tankar på att skada mig själv. Hur sku det kännas att köra mot en refug eller en lyktstople?
Vid det här laget hade jag åter fått kontakt med öppna psyken och fått en underbar skötare och min "gamla" psykiater tillbaka. De började nu testa mig på alla sätt de kunde. Så jag fick min nya diagnos veckan innan jul.
Bipolär sjukdom. Det som förr kallades manisk-depressiv.
Herregud. Vilken shock! Men å andra sidan, den förklarar massor av det jag gått igenom de senaste 8 åren. Men att från att ha haft en "folksjukdom" som depression, till att ha en "riktig" och svårklassad psykisk sjukdom som bipolär, är som en spark i magen. Jag kan till exempel inte längre donera blod - för att jag har en "svår psykisk sjukdom".
Och hur blir det med mitt jobb? Och kommer de att hitta bra medicin åt mig?
Och tanken på, att trots medicinering kommer jag att ha mina hypomanier och mina depressioner, den drar mattan under varje gång tanken drar igenom huvudet.
2 september 2012
Sovarrangemang forts. på nattens funderingar
Tack snälla för underbara o sporrande kommentarer Åkerhyddan o Fina Fisken!
Orsaken till varför jag skrev om det här är att jag i fler fall stött på dessa personer som tycker att vi "skämmer bort" våra barn då jag sover med dem. Vi har ett lite annorlunda arrangemang pga att min man sover jättedåligt. Jag sover på en madrass i ungarnas sovrum. Vi har prövat på att sonen får komma "på skarven" men min man sover efter det inte en blund. Jag som sku kunna sova genom tredje världskriget har inga problem. Så alltså jag sover med ungarna, på en madrass. Det har jag gjort nu i snart ett år. Men vi sover. Någorlunda hyggligt, enligt andras måttstock, urkasst...
Första gången jag fick ett riktigt uppmuntrande ord ang. vårt sovarrangemang var av ledande läkaren på barnpsyken då vi talade om hur vi sover. Vår son har sovit dåligt-urkasst i hela sitt 5-åriga liv, och som vi har kämpat o sökt hjälp till höger o vänster. Ganska tidigt "gav vi upp" och lät han sova med oss, och vi fick sova minst 6h/dygn. Med andra människors höjda ögonbryn som svar... Vi gav ju efter alltför lätt!? Så jag har lärt mig att försvara oss mot andras förståsigpåkommentarer. Men jag är urless på det. Varför kan folk bara inte låta andra leva sitt liv på sitt sätt?! Så då ledande psykiatern sa att det är ju bra att vi har hittat ett fungerande system, satt jag med munnen öppen o kippade efter luft.
Den här natten ville sonen somna bredvid mig igen. Det har pågått i nån vecka nu. Och det är klart han får, när han har somnat lägger jag honom i egen säng. Det blir lite trångt på vår 80 cm madrass. Inatt kröp han vid nåt tillfälle ner till mig och vi sov nära o svettigt. Men då jag har sömnens gåva gör det inget! Ganska mysigt tom... Men flera nätter på raken går inte, då ger min rygg vika då jag är tvungen att sova i så konstigt ställning.
Min stora kille som är så liten.
Orsaken till varför jag skrev om det här är att jag i fler fall stött på dessa personer som tycker att vi "skämmer bort" våra barn då jag sover med dem. Vi har ett lite annorlunda arrangemang pga att min man sover jättedåligt. Jag sover på en madrass i ungarnas sovrum. Vi har prövat på att sonen får komma "på skarven" men min man sover efter det inte en blund. Jag som sku kunna sova genom tredje världskriget har inga problem. Så alltså jag sover med ungarna, på en madrass. Det har jag gjort nu i snart ett år. Men vi sover. Någorlunda hyggligt, enligt andras måttstock, urkasst...
Första gången jag fick ett riktigt uppmuntrande ord ang. vårt sovarrangemang var av ledande läkaren på barnpsyken då vi talade om hur vi sover. Vår son har sovit dåligt-urkasst i hela sitt 5-åriga liv, och som vi har kämpat o sökt hjälp till höger o vänster. Ganska tidigt "gav vi upp" och lät han sova med oss, och vi fick sova minst 6h/dygn. Med andra människors höjda ögonbryn som svar... Vi gav ju efter alltför lätt!? Så jag har lärt mig att försvara oss mot andras förståsigpåkommentarer. Men jag är urless på det. Varför kan folk bara inte låta andra leva sitt liv på sitt sätt?! Så då ledande psykiatern sa att det är ju bra att vi har hittat ett fungerande system, satt jag med munnen öppen o kippade efter luft.
Den här natten ville sonen somna bredvid mig igen. Det har pågått i nån vecka nu. Och det är klart han får, när han har somnat lägger jag honom i egen säng. Det blir lite trångt på vår 80 cm madrass. Inatt kröp han vid nåt tillfälle ner till mig och vi sov nära o svettigt. Men då jag har sömnens gåva gör det inget! Ganska mysigt tom... Men flera nätter på raken går inte, då ger min rygg vika då jag är tvungen att sova i så konstigt ställning.
Min stora kille som är så liten.
Sova
Om man älskar någon är det ju det bästa att få sova tillsammans? Ligga tätt intill. Andas i samma rytm. Som en scen ur en romantisk film eller serie.
Varför får då inte dagens barn sova tillsammans med sina föräldrar? Vi är deras största kärlek och deras trygga hamn i en ganska kaotisk värld. Varför får de inte sova med oss och känna närhet o trygghet när mörkret faller?
Jag undrar över detta då vår äldste, vår son, alltid från första andetag sovit gott endast då han sover med oss (mig). Vi har prövat de flesta sömnskolor, som har stupat efter några dagar. Han faller tillbaka i gamla spår. Och sover dåligt. Då han får sova med oss, mig, sover han. Då han har sina mardrömmar bredvid mig klarar han sig bättre ur dem. Han känner sig trygg.
De senaste kvällarna då han har lagt dig, lägger han sig tätt intill. Lägger huvudet på mitt bröst. Och somnar till mitt hjärtas slag. Han säger, just innan han somnar, mamma jag älskar dig. Det är det bästa plåstret efter en dag av kaos, glåpord och negativitet. Att då han lägger sig till ro vet jag att han ändå känner sig trygg med oss och älskar oss.
Varför skulle jag förunna honom det? Och varför anser sig många av, för oss okända människor, att det är något fel? För att barn ska sova i eget rum. Och mamma och pappa sover i eget sovrum.
Kan inte alla bara sova som de gör? Ni på ert sätt och vi på vårt? Hotar jag och min familj er på nåt sätt?
Varför får då inte dagens barn sova tillsammans med sina föräldrar? Vi är deras största kärlek och deras trygga hamn i en ganska kaotisk värld. Varför får de inte sova med oss och känna närhet o trygghet när mörkret faller?
Jag undrar över detta då vår äldste, vår son, alltid från första andetag sovit gott endast då han sover med oss (mig). Vi har prövat de flesta sömnskolor, som har stupat efter några dagar. Han faller tillbaka i gamla spår. Och sover dåligt. Då han får sova med oss, mig, sover han. Då han har sina mardrömmar bredvid mig klarar han sig bättre ur dem. Han känner sig trygg.
De senaste kvällarna då han har lagt dig, lägger han sig tätt intill. Lägger huvudet på mitt bröst. Och somnar till mitt hjärtas slag. Han säger, just innan han somnar, mamma jag älskar dig. Det är det bästa plåstret efter en dag av kaos, glåpord och negativitet. Att då han lägger sig till ro vet jag att han ändå känner sig trygg med oss och älskar oss.
Varför skulle jag förunna honom det? Och varför anser sig många av, för oss okända människor, att det är något fel? För att barn ska sova i eget rum. Och mamma och pappa sover i eget sovrum.
Kan inte alla bara sova som de gör? Ni på ert sätt och vi på vårt? Hotar jag och min familj er på nåt sätt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)