Mordtankar

På riktigt, om det här vädret inte snart blir som det borde vara (kallt o snö) går jag snart bärsakagång! De senaste två åren har jag inte haft så hemsk vårdepression. I det närmaste obefintlig. Tror att det beror på att de senaste vintrarna har varit så snörika. Men nu, då det har regnat mer eller mindre fyra veckor i ett sträck o mörkt som i säcken, är jag rädd för att jag kommer att vara som ett monster då mars kommer... Om jag inte tagit livet av nån först. Guuu va jag HATAR det här vädret! X( Stackars dottern som har en mamma som ett utskitet lingon på sin födelsedag i april...

Feg jävel

Det är jag det. Då det känns jobbigt, blundar jag o låtsas som om det inte händer. Som med förra inlägget. Det blev för jobbigt. Öppnade gamla sår. Så jag blundade. Lekte struts.

Men jag måste ju ta tag i det igen, för om jag inte gör det kommer jag inte över det. Blir inte frisk på riktigt. Visst med medicineringen går det bra, men det tar bort bara symptomen. Nu märker jag att jag håller på att falla in i gamla spår igen.

O just därför skriver jag idag. Som en spark i baken. "Nu jävla kärring börjar du göra nåt åt saken!". Liksom.

Första kraschen

Det var i mars 2006. Den 12:e. Jag o min lillebror (inte så liten, men yngre) hade för andra gången varit på Pixnes veckoslut för anhöriga. Läs: medberoende... Kände på mig att denna gång var det annorlunda än första gången. Annorlunda för att jag var med känslosam. Hela skalan. O då menar jag hela skalan. Sorg. Hat. Kärlek. Ännu mera hat. Rädd. Oviss. Oroad. O det förklarade jag för mig själv att det var för att jag var oroad över hur min lillis upplevde det. Han tog ju värsta smällen som var hemma 24/7 med h*n. Som fick stryk för att han inte hämtade mer sprit. Jag bodde ju 400km ifrån o studerade. Såg skiten bara under jul o sommar, o påsk. Ja under lov då jag var hemme. O fick "bara" samtal...

Pixnekliniken

Stödförening för närstående till missbrukare r.f.

Jag kommer ihåg det som igår. Hur det hela gick till. Vi satt hela gruppen o summerade veckoslutet innan vi skulle hem. O den ena handledaren (förlåt nu har jag glömt ditt namn, men du är toppen. Maria. Dig kommer jag ihåg. O du var toppen du med!) frågade hur jag mår. Jag svarade med darrande stämma att jag vet inte. Hon undrade vad det var som hindrade mig från att visa mina rätta känslor. (...för jag lider då av det som kallas "duktig-flicka-syndromet" - jag ordnar fixar sköter om handlar tvättar lagar mat ser till att räkningar är betalda tar du dina mediciner duktig i skolan bra betyg...) Jag svarade ärligt, för att jag är rädd för att släppa taget. Vem ska då sköta det jag alltid skött? Känslan som att vara en uppblåsen ballong, o att släppa taget o fladdra iväg. Då frågade du: Varför släpper du inte bara taget? Knappast dör du av det.

De meningarna tvinnade i mitt huvud den resterande tiden på Pixne. Sen kom tidpunkten då det var dags att åka hem. Markku (en av de anställda på Pixne) körde mig till Vasa till tåget, för resan hem till södra Finland. Där o då i minibussen. Det slog mig som blixt från klar himmel. Jag började skaka. Hela tågresan ner var ett helvete. Jag satt o skakade o kämpade emot gråten. I 6 timmar. På samma gång gick tiden snabbt. Så kom jag till min perrong. Steg ut. O såg min karl. Jag gick emot honom o säckade ihop i hans famn. Benen höll inte. O började gråta. Sen grät jag i 24 timmar. Jag grät fast jag inte hade tårar. Så mycket sinnensnärvaro hade jag att jag ringde chefen o sa att jag kommer inte på jobb imorn. O knappast på hela veckan.

2 månader senare var jag tillbaka på jobb. Efter en sjusatans asig period. De första veckorna var för jävliga. Vecka 1 låg jag bara i sängen. O åt kanelkex. Gick inte i duschen. Tvättade inte tänderna. Blev folkskygg. (Jag??!! Som älskar människor!) Att åka till läkaren gav mig hjärtklappning. Trodde jag skulle svimma.

...fortsättning följer...

EN GOD GÄRNING I SOMMARVÄRMEN.

Eftersom tjugo miljoner människor på Afrikas horn svälter, har jag startat kampanjen Blogga mot hunger. Kampanjen uppmanar alla som bloggar att skänka minst 5 euro/50 kronor till en valfri hjälporganisation som verkar i det drabbade området.

Gör så här:

1) Skänk minst 5 euro/50 kronor till valfri organisation.

2) Kopiera följande text i ett inlägg på din blogg:

"Jag deltar i insamlingen Blogga mot hunger genom att skänka minst 5 euro (/50 kronor) till en organisation som verkar på Afrikas horn. Samtidigt uppmanar jag andra bloggare att också delta i kampanjen."

3) Meddela, om du vill, på kampanjens Facebook-sida (Blogga mot hunger) att du deltagit och ange bloggens namn.

Jag som startade kampanjen heter Karin Erlandssson och bloggar på http://lopptorget.ratata.fi .

Röda korset Finland: http://www.redcross.fi/
Röda korset Sverige: http://www.redcross.se/

Unicef Finland: http://www.unicef.fi/lahjoita-afrikan-sarven-katastrof

Unicef Sverige: http://www.unicef.se/stod-oss/afrikas-horn

Radiohjälpen: http://svt.se/2.94437/

Hål i fickan

Nu är jag då där igen. Att vägra inse att man kan  inte spendera mer cash än man har. O det att jag inte kollar på nätbanken hur läget är på mitt konto, gör inte att jag har oääääändligt massa fyrk. Nä. Snarare tvärtom. Fan.

Men tog mig själv i nacken o kollade. O blev glad då jag såg att jag var fortfarande 100 € på plus. Hurra! O "bara" 2 veckor till lön. Jepp. Hur ska jag nu tvinna o prata snällt så att karln betalar typ allt följande 2 veckor (utan att han fattar vad det är frågan om).

Har åter handlat bort känslor jag inte tycker om. Mest onödiga grejer. Men om karln frågar är de ju väääälidigt viktiga grejer. Jovisst jovisst. F*ck.

O idag tänkte jag köpa ny kamera. På VISA. Måste bara få den. Har länge velat ha en ny kamera, för vår gamla är så....gammal... O då jag kommer hem med nya kameran så är den ju redan köpt.

Dessutom ska karln köpa nya golfklubbor för 400 €. Då kan jag nog köpa en kamera för 120. Eller va?

Ro i själen

För tillfället är jag på stugan. Varit nu i fem dagar. O det är som att badda sin själ i honung, eller vispgrädde. Eller rosenvatten. Vilket ni nu tycker att är bäst. Eller som kakao med vispgrädde en kall februaridag.

Att höra vågskvalpet. O måsarnas skrik. Skäggdoppingens ungars pip i vassen, det är livet det.

Att läsa en bok (eller fler) på stranden, ta sig ett dopp när man vill. Om algerna ger lov, vill säg. Att äta kex, godis, salta nötter, chips o dricka cider o vin. Varje dag! Utan dåligt samvete. NICE!

Utan att glömma, ungarna har kul utan att man måste agera lektant. De somnar lätt om kvällarna pga av all frisk havsluft de sugit i sig alla de 10h de varit ute. O sen sover de lugnt. Ahhhhh...............

:) Just nu är jag bara så ...lugn... o tom. lite harmonisk... ;)

Tårarna rinner

Vet inte vad för slags masochism jag håller på med nu igen. Men jag upptäckte att jag riktigt söööööker orsaker till att få gråta.

Händelsen i Oslo o på Utöya är en del av det. Frossar i nyheterna. Grät igår varje gång jag såg en flagga på halvstång. O blev urförbannad på de gårdar där de inte följde uppmaningen att sorgflagga. Nä fan, där svajade vimpeln så käckt. Puckon!

Läser romaner som kanske inte klassas som lättlästa sommarromaner. Svinalängorna o Varför gråter inte Emma? o Inte som andra döttrar. Varför nöjer jag mig inte med en bra deckare? Eller kioskvältare. Näääh, tragiskt o tårdränkt. Tack. Men jäkligt bra böcker är det! Läs dem!

Serier att gråta till är Brothers & Sisters. Ja t.o.m. The Event får mig att gråta.

Mammapappa forumet har en kategori som heter Änglabarn. Rena rama tortyren, men måste få läsa! Änglabarn

Sku jag inte veta bättre, sku jag tro att jag är gravid. Hormonmonster.