Arbetshandledning

Det här är nu mitt andra år då jag går på vår skolas arbetshandledning. Och jag sku inte byta bort det för pengar heller! Vi har en helt underbar handledare och vårt gäng är otroligt stödande, upplyftande - jaaa, allt man kan behöva då det känns som om man a) inte vet vad man ska ta sig till i klassen b) arbetsmotivationen behöver en spark där bak c) höra att man inte är den enda som kämpar o gnetar sig framåt i något som ibland känns som en leråker utan gränser....

Idag hade vi årets första träff och efteråt var jag helt mör i skallen. Hjärnan jobbar på för fullt när man sitter där, utan att man ens lägger märket till det. Den jobbar på med egna tankar och tar in det de andra säger och kommenterar kring det man delgett, men den jobbar ännu mer då man sitter o lyssnar på de andras tankar och tar in deras vardag. Jobbar med att förstå hur de har de i sitt lilla klassrum. Visst är en del saker bekanta från det man kanske har hunnit byta ett ord eller två i lärarrummet, i förbifarten. Men här i vårt lilla skyddade rum får vi lägga till vår personlighet till det som hänt, dvs det är inte bara händelsen ur ett objektivt professionellt perspektiv. Här får vi berätta vad som hänt, men det viktigaste, vi får berätta händelsen så som vi uppfattade den, hur den fick oss att känna oss, hur den på verkade oss för den stunden, dagen, kanske t.o.m. för en hel vecka. Och det mina vänner, är guld värt!

För hur vi än vrider oss, är vi alla personer med känslor och vi reagerar olika, vare sig vi är lärare, advokater, präster, läkare, brandmän, poliser. Vår personlighet gör att vi hanterar, tolkar, reagerar, uppfattar situationer på olika sätt. Det är det som kan göra de yrken, där ens egen person och personlighet är ett arbetsredskap, psykiskt tunga. För man kan tänka rationellt, att det här har ju egentligen ingenting med mej som person att göra - men kan vara ack så svårt, då det är till syvende och sist just jag som planerat hur vi skall göra saker och ting, jag som tar det sista beslutet hur en lektion/sekvens/termin skall se ut. Och om man då känner att det jag gör inte räcker till, då är det svårt att se objektivt på situationen. För det var ju jag som valde att vi gör på det här sättet. För det var ju jag...

Veckoslutsförälder

Första veckoslutet med barnen går sakta men säkert emot kl. 17, då de åker till sin far. Måste erkänna att det här känns konstigt. Hela situationen känns konstig. Barnen har sgs alltid varit mera med mig, det ha varit jag som ordnat allt med dagis, skola, hobbyer, pojkens terapier, barnpsyk. möten osv osv. Och nu står jag "helt utanför". Alltså jag kan ju inte vara med och bestämma om saker som direkt berör deras vardag. Jag är inte där och ser deras glada ansikten då de hämtas från diverse dagisar, eftisar o hobbyer. 

Jag vet att det här kommer väl att bli lättare med tiden, för oss alla. Men just nu känns det konstigt. Men inte så att jag ligger o gråter mig till sömns varje natt, för det här har jag bearbetat en låååång tid. Men då realiteten blir aktuell, är det ändå något helt annat än det man förberett sig på.... 

Men för att spinna vidare på min tanke kring veckoslutsföräldrar, som jag i det förra inlägget redan osade om, är det otroligt hur lätt övriga samhället ger i synnerhet en mamma stämpeln "dålig förälder". 

Låt mig måla upp ett scenario: Förälder A och förälder B skiljer sig, och barnen bor vecka-vecka hos dem på den orten där båda föräldrarna inte har nåt skyddsnät. Far- och morföräldrarna bor på minst 1½ timmes avstånd, syskonen bor inte heller i direkt närhet. Vänner finns, men inte sådana som kan direkt komma och hjälpa med vardagen, till stor del pga att även de är ensamstående. Så flyttar förälder A till annan ort. Där finns skyddsnät i form av föräldrar, syskon, vänner och hela baletten. Förälder B fortsätter bo där denne redan bor. 

Nu föreställ er att A är mamman - då är det väl klart att barnen flyttar med? Jag menar där finns ju allt, och i synnerhet det viktiga skyddsnätet. B, dvs pappan, blir veckoslutsförälder. Det här arrangemanget är väl det mest vettiga, logiska...?

Nu föreställer ni er att A är pappan, B är mamman. Känns arrangemanget fortfarande vettigt? 

För mig känns arrangemanget mer än vettigt, men det är här som övriga samhället av någon underlig orsak får för sig att det inte längre är vettigt.... Barnen borde bo hos mamman, fastän pappan har de bästa förutsättningarna. Bara för att mamman är mamman, o pappan är pappan. Och barnen skall ju bo hos mamman. Det är här som det finska samhället lever på stenåldern, och stenålderssamhället ger mig stämpeln "dålig mamma" för att jag ser vår situation från ett vidare perspektiv och endast med barnen bästa i tankarna. 

Och jag ser på vår situation med alltför öppna ögon... Min största rädsla är att barnen bor hos mej allt går fint, tills jag får en djup depression.... Vem tar hand om barnen, när jag knappt kan ta hand om mej själv? Vem för dem till dagis och skola, då jag ligger darrande som ett asplöv på sängbottnet? Vem lagar mat, sköter hemmet, tvättar kläder, får hela vardagen att rulla på, då jag bara gråter och försöker överleva minut för minut? Skall mina barn vara tvungna att bli för tidigt "vuxna" och ta hand om sig själva då deras mamma inte klarar av det? Klarar jag av det, då depressionen anklagar mig för att vara världens sämsta person, klarar jag av att se att jag på riktigt inte klarar av det? Få "bevis" på att jag är bara skit. Vad händer sedan då barnen mitt i ett skolår blir tvungna att flytta till annan ort, ny skola, nytt dagis, nytt allt? Vad gör det åt dem? Hur gravt påverkade blir de av att flytta ifrån deras sjuka mamma? Hur förändras de av att se hur deras mamma bara ligger och gråter, skakar och kippar efter andan då ångestattack efter ångestattack river i mig, och där emellan vara så avtrubbad av ångestdämpande mediciner att det påminner om en ordentlig fylla? Och den kanske mest skrämmande tanken för mej (för alla är vi väl själviska då det kommer till kritan), hur går det för mej då barnen måste flytta ifrån mej och jag får ett påtagligt bevis på att jag verkligen är den sämsta mamman, sämsta personen, i hela världen? Jag tror att ni anar det jag vet, vet vad som kommer att hända...

Nej håh håh...

Visste att det är länge sedan jag har skrivit här, men över 1½ år??! Nu måste jag skärpa mej...!

Så, tips och idéer på hur man lyckas hålla sig i liv på en blogg efterlyses! ;)

Måste väl dra en summering över det som hänt det senaste cirka två åren.... Tar det kort, för det har hänt en del. Massor! Och vid något tillfälle kanske jag skriver mer ingående om någon av de stora händelserna...? Jag vet att då det började hända som mest, ville jag inte skriva, jag kunde helt enkelt inte skriva, för att i stundens hetta skulle jag ha skrivit för mycket och det sku säkert (i det långa loppet) ha sårat mej själv mest...

Så med franska streck, en summering av mitt händelserika liv....

- skilsmässan blev ett faktum i april 2014

- fick min egna lilla lägenhet i maj! Älskar den!!!

- skilsmässan fick laga kraft i september 2014 (har fortfarande beslutet hängande på kylskåpet :D )

- från att ha varit 15/15 dagar-mamma blev jag på våren 2015 ensamstående, barnen var hos sin far på veckosluten. Detta pga att han flyttade till Hamina till sitt nya hus, nya sambo o nytt liv. Men jag är såååå glad å hans vägnar! Det finns många som inte riktigt vill tro mej då jag säger det, men tro mej, jag ÄR glad för att han har hittat kärleken, hittat nån han vill dela sitt liv tillsammans med och nån att bli gammal och gaggig med...! <3

- nya vindar från och med augusti detta år... Jag är nu veckoslutsmamma. Barnen bor hos sin far i Hamina och är hos mej största delen av veckosluten (så är planerna iaf). DETTA kommer jag att skriva mera om, för jag vet att jag har fått stämpeln "Dålig mamma" i pannan pga det här. Och det gör mej skitförbannad! Ingen sku ha höjt på ögonbrynen om det skulle ha varit tvärtom! Men nu finns det extremt många för-stå-sig-påare som inte vet ett smack om mitt liv (jo, finns även sådana som vet ett smack eller två om mitt liv) som ändå tar sig till ton o kommenterar mitt liv och mina val. Och jag skulle inte vilja säga att detta var ett "val" utan en flera månaders lång diskussion med barnens far och en reality check av mitt liv, och ENDAST med barnens bästa i tankarna! Nåja, nog om detta för den här gången....

- älskar mitt liv så som det är nu! ....och det är väl det som hela idén med sitt liv går ut på? Att älska det...? O det gör jag! ....alltid är det nån som blir förbannad pga det...and I love it!! :D

Minskad matlust

Den här veckan har jag tampats med en väldigt dålig matlust. Tur i oturen följer jag ett program, för på så sätt vet jag att jag borde få allt i mig. Men, men... Tre senaste dagarna har varit väldig proteintyngda, för jag får inte grönsakerna nerklämda. Det bara inte går! Så jag lever på kvarg, kyckling och malet kött, och ett äppel. Jag tvingar mig att äta varje gång. Och innan portionen ens är till hälften uppäten känner jag hur maten fastnar i halsen. På våren var det himmelrike att få käka en banan efter varje gym-pass, nu har jag inte sett en banan i min träningsväska på gud vet när.

Och så sätter nojan in; vad beror det på, vad kan jag göra annat, kan jag påverka på nåt sätt eller ska jag bara lugnt kasta mig tillbaka och tänka att det här är ju det som många bara drömmer om!

Nåja, nu ska jag försöka proppa i mig kvällsmålet, 250g kvarg och saftsoppa. Bären (200g) har jag skippat för länge sen...

Duktig flicka!

Det tog en stund för mig att få det här inlägget skrivet, så därför är "idag" egentligen fredagen. Det blev jobbigare att få alla mina tankar nedpräntat än jag anande.
Idag har hjärnan min gått på högvarv. Jag har funderat, dividerat o trasslat värre till om min tillvaro. Existens. Varför är jag just här? I den här situationen. Och hur tusan kom jag hit?

Har sedan liten tös varit den duktiga flickan. Trevlig, artig och duktig i skolan. På större fester har jag artigt hälsat på alla med handskakning, och nigit självklart. O hatat varenda en sekund av det. Jag kommer ihåg att jag redan i lågstadiet skulle ha velat vara "en av de tuffa" men tyckte mig vara för snäll o mesig för att platsa i gänget. Så fortsatte jag åk 7 och avgångsbetyget den våren var 9,3 i medeltal. Oj va jag var duktig! Det var väl ungefär då jag första gången blev bara så otroligt trött på duktigheten att jag gjorde revolt. Har hört att jag var en synnerligen jobbig tonåring... Revolten tog slut då mina föräldrar skickade mig på s.k. finnbete till Saarijärvi sommaren efter åk 9. Sanningen är den att språket var endast en ursäkt, de ville helt enkelt bryta de dåliga cirklar jag hamnat in i. 

Så blev jag duktig igen. Gymnasiet gick så bra man kunde ana, men redan nu knackade tröttheten på. Sen hände det som tyvärr händer många duktiga flickor, jag började sällskapa med en kille som utnyttjade min duktighet. Jag flyttade hemifrån innan jag gått ut gymnasiet o flyttade ihop med "min stora kärlek". Denna historia slutade lyckligt på det viset att jag efter två år fick upp ögonen att detta är inte bra för mig, med hjälp av min mor.  Efteråt har jag fått höra hemska historier om hur jag hade förändrats till ett skrämt litet knytt. Rädd för att säga vad jag tycker, rädd för att göra något "fel". Rädd. Rädd. Rädd.

Jag har också hört att jag egentligen inte hade nånting hem att göra, enligt min far. Jag var tacksam förstås, då mina föräldrar  lät mig bo hemma igen, och jag visade det genom att vara, just det, duktig. Tiden för ansökningar in till olika skolor kom och även jag ansökte snäll in till de fem utbildningar jag helst ville påbörja. Till min stora lycka kom jag in på barnmorskeutbildningen i Helsingfors och också till "Peffan" i Vasa. Lyckan tog snabbt slut då jag meddelade föräldrarna om att jag åker till Helsingfors. Svaret blev: Om du åker till Helsingfors behöver du inte räkna med att vi hjälper dig ekonomiskt, då står du helt ensam.... Vart månne jag åkte...? Duktig flicka som studerar på universitetsnivå! Som slutade i att jag gjorde allt annat än studerade, och studierna drog ut på tiden. Jag kom på kant med flera av utbildarna, för att revolten jag borde ha gjort mot mina föräldrar tog jag ut på de vuxna som var närmast. Fastän jag själv var vuxen... Jag kommer ihåg att jag sade till en av mina medstuderanden att jag aldrig kommer att jobba som lärare. Men, men, likväl sökte jag arbete och fick mitt första jobb, som lärare. Nu 11 år senare har jag allvarligt funderat på "karriärsbyte", får se hur det går.

Under Vasa-tiden började min mamma supa. Åter blev jag duktig hemma. Nåja inte fysiskt hemma, men psykiskt. Var min lillebrors back up och telefonstöd. Nåt slag av telefonstöd var jag väl åt min mamma då samtalen per dag blev fler än händernas fingrar ihopräknade. Alkoholismen blev värre för varje år, som det brukar bli och då jag flyttade ner från Vasa var det ett rent helvete. Nu mer än nånsin var jag den duktiga. Skötte ärenden, fixade saker, såg till att min bror hade det någorlunda drägligt, såg till att min mamma sökte läkarvård för alla de vurpor hon drog i fyllan. Jag hindrade henne från att ta livet av våra katter. Jag gick hos Al-Anon (AA för anhöriga) och A-kliniken för att få anhörigstöd och det jag lärde mig där försökte jag hjälpa min bror med. Höll kontakten med Pixne före, efter och emellan alla hennes vändor där. Var hennes stöd efter alla otaliga självmordsförsök. Och jag var så duktig på det! Nu efteråt känns det som om hela mitt "duktiga lilla flicka"-liv har varit en förberedelse för det jag gjorde då mamma var som sjukast.
Eller så var det rent och skärt medberoende...

Under den här samma tiden (år 2003-2004) var destruktiva pojkvän nr 2 i bilden. Men tack och lov såg jag det väldigt tidig vad som var på gång. Han var helt enkelt dålig på att skyla sin agenda. Slängde ut honom fortare än kvickt, men det slutade ju inte med det. Nej, flera år efter har jag fått lustiga telefonsamtal, attackerande brev där jag kallas allt från hora, häxa till sinnesrubbad, jag har hört helt sjuka rykten han satt igång om mig (t.o.m. så sent som 2009) alltfrån att jag skulle använda tunga droger till att vara HIV positiv.

Jag är fortfarande duktig. Eller jag försöker i varje fall. Och resultatet är inte trevligt. Kvinnor/flickor som är duktiga brukar dras med dåligt självförtroende, även jag. Jag försöker vara till lags, göra det jag ska och dessutom göra allt det där liiiite bättre än alla andra - bara för att inse att resultatet inte duger i andras eller mina ögon... Så jag försöker ännu mera - på jobb, hemma ja överallt - och till sist kommer väggen emot.

Depressionen jag hade hösten 2010 hade jag en underbar skötare på psykiatriska akuten. Han förklara mitt sinnestillstånd så jag verkligen fattade varför jag reagerar som jag gör. "Du är som en dobermann inträngd i ett hörn. Attack är bästa försvar, och då är det ingen skillnad vem som råkar stå i vägen." I och med att jag har haft en rottweiler vet jag exakt vad han menar - och det är ingen trevlig syn. Den där meningen ekar i min skalle med jämna mellanrum. Och i synnerhet idag.

Många som känner mig skulle säga, inte är du sån däran! Men, frankly, ni är inte inne i mitt huvud. Ni hör inte mina egna glåpord och beskyllningar. Ni hör inte den inre monolog jag så ofta för med mig själv, jag duger nog som jag är. Jag gör så gott jag kan, bättre kan jag ju inte göra.

Och så kommer frågan, varför duger det inte att jag gör saker på mitt sätt? Varför måste jag formas så att jag utför saker "som de borde utföras"? Saken är den att jag duger och jag kan. Men jag måste få mig själv att inse det. Lättare sagt än gjort.

Talterapi

Min kille var första gången på jättelänge hos talterapeuten igen. Denna gång hos den finska. Vi bestämde i våras att han skall gå i finsk skola, då den svenska och finska talterapiundersökningarna visat att han finska är en aning starkare än den svenska. Det går fortfarande över mitt huvud hur det är möjligt att killen har finskan starkare än svenskan - jag och lillesyster talar svenska, han har varit långa tider hemma ensam med mig och han har gått hela sitt liv i svenskt dagis. Men ändå är finskan starkare och han säger själv att han förstår finskan bättre.

Lilla läraren i mig har under årens lopp upptäckt att det finns ord han verkligen inte lär sig på svenska, de helt enkelt bara inte fastnar. Allt vad "spegling av språk" dvs man speglar barnets mening/ord (-böjning,-val) har aldrig fungerat med honom, aldrig. Och nu då jag speglar lillesysterns tal uppfattar hon det och rättar sig. Otroligt vilken skillnad!

För att återgå till talterapin. Terapeuten gjorde igen en allmän undersökning, då det är så länge sedan han gått i finsk talterapi. Och hör och häpna, han har gjort jättestora framsteg! Nu ligger han t.o.m. inom sin egen åldersnivå, i den lägre kanten, men ändå! För ett år sedan låg han på en 3-årings nivå, både på finska och svenska. Min lilla kille, blir stor vare jag vill eller inte...

Lyckan består av små bitar. En här och en där, det blir nog bra ännu.

Sova bör man...

I brist på annat att göra satt jag och läste mina äldsta inlägg här på bloggen. Och förundrades över hur lika vi har det ännu flera år senare. 9 september 2012 skrev jag om våra sovarragemang, dvs att jag sover tillsammans med ungarna i deras sovrum och karln sover ensam i "vårt" sovrum. Inget har ändrats. Fortfarande sover jag på min madrass i ungarnas sovrum. År 2012 skrev jag att jag hade sovit där i redan ett år. Nu skriver vi 2014, vilket betyder att jag har inte sovit i min egen säng på jaaa...lääääänge. Tidigare var det för att killen sover så dåligt, numera för att karln sover så dåligt...

Alla med småbarn vet att det kan vara ett fasligt spring under natten, dels toabesök, dels mardrömmar, dels har täcket fallit på golvet. Uppsjön av orsaker till att springa under natten (i varje fall i vårt hus) sinar aldrig. Jag har förmågan att utföra de här alla otaliga uppgifterna halvsovande och jag somnar innan huvudet har träffat dynan efter det nattliga springet. Det här klarar inte karln av. Utan han vakar o vakar... O då han sover dåligt kan jag inte sova med honom, för jag väcker honom bara genom att vara där... Så därför sover jag med barnen. Bättre än att sova på soffan...