Idag har hjärnan min gått på högvarv. Jag har funderat, dividerat o trasslat värre till om min tillvaro. Existens. Varför är jag just här? I den här situationen. Och hur tusan kom jag hit?
Har sedan liten tös varit den duktiga flickan. Trevlig, artig och duktig i skolan. På större fester har jag artigt hälsat på alla med handskakning, och nigit självklart. O hatat varenda en sekund av det. Jag kommer ihåg att jag redan i lågstadiet skulle ha velat vara "en av de tuffa" men tyckte mig vara för snäll o mesig för att platsa i gänget. Så fortsatte jag åk 7 och avgångsbetyget den våren var 9,3 i medeltal. Oj va jag var duktig! Det var väl ungefär då jag första gången blev bara så otroligt trött på duktigheten att jag gjorde revolt. Har hört att jag var en synnerligen jobbig tonåring... Revolten tog slut då mina föräldrar skickade mig på s.k. finnbete till Saarijärvi sommaren efter åk 9. Sanningen är den att språket var endast en ursäkt, de ville helt enkelt bryta de dåliga cirklar jag hamnat in i.
Så blev jag duktig igen. Gymnasiet gick så bra man kunde ana, men redan nu knackade tröttheten på. Sen hände det som tyvärr händer många duktiga flickor, jag började sällskapa med en kille som utnyttjade min duktighet. Jag flyttade hemifrån innan jag gått ut gymnasiet o flyttade ihop med "min stora kärlek". Denna historia slutade lyckligt på det viset att jag efter två år fick upp ögonen att detta är inte bra för mig, med hjälp av min mor. Efteråt har jag fått höra hemska historier om hur jag hade förändrats till ett skrämt litet knytt. Rädd för att säga vad jag tycker, rädd för att göra något "fel". Rädd. Rädd. Rädd.
Jag har också hört att jag egentligen inte hade nånting hem att göra, enligt min far. Jag var tacksam förstås, då mina föräldrar lät mig bo hemma igen, och jag visade det genom att vara, just det, duktig. Tiden för ansökningar in till olika skolor kom och även jag ansökte snäll in till de fem utbildningar jag helst ville påbörja. Till min stora lycka kom jag in på barnmorskeutbildningen i Helsingfors och också till "Peffan" i Vasa. Lyckan tog snabbt slut då jag meddelade föräldrarna om att jag åker till Helsingfors. Svaret blev: Om du åker till Helsingfors behöver du inte räkna med att vi hjälper dig ekonomiskt, då står du helt ensam.... Vart månne jag åkte...? Duktig flicka som studerar på universitetsnivå! Som slutade i att jag gjorde allt annat än studerade, och studierna drog ut på tiden. Jag kom på kant med flera av utbildarna, för att revolten jag borde ha gjort mot mina föräldrar tog jag ut på de vuxna som var närmast. Fastän jag själv var vuxen... Jag kommer ihåg att jag sade till en av mina medstuderanden att jag aldrig kommer att jobba som lärare. Men, men, likväl sökte jag arbete och fick mitt första jobb, som lärare. Nu 11 år senare har jag allvarligt funderat på "karriärsbyte", får se hur det går.
Under Vasa-tiden började min mamma supa. Åter blev jag duktig hemma. Nåja inte fysiskt hemma, men psykiskt. Var min lillebrors back up och telefonstöd. Nåt slag av telefonstöd var jag väl åt min mamma då samtalen per dag blev fler än händernas fingrar ihopräknade. Alkoholismen blev värre för varje år, som det brukar bli och då jag flyttade ner från Vasa var det ett rent helvete. Nu mer än nånsin var jag den duktiga. Skötte ärenden, fixade saker, såg till att min bror hade det någorlunda drägligt, såg till att min mamma sökte läkarvård för alla de vurpor hon drog i fyllan. Jag hindrade henne från att ta livet av våra katter. Jag gick hos Al-Anon (AA för anhöriga) och A-kliniken för att få anhörigstöd och det jag lärde mig där försökte jag hjälpa min bror med. Höll kontakten med Pixne före, efter och emellan alla hennes vändor där. Var hennes stöd efter alla otaliga självmordsförsök. Och jag var så duktig på det! Nu efteråt känns det som om hela mitt "duktiga lilla flicka"-liv har varit en förberedelse för det jag gjorde då mamma var som sjukast.
Eller så var det rent och skärt medberoende...
Under den här samma tiden (år 2003-2004) var destruktiva pojkvän nr 2 i bilden. Men tack och lov såg jag det väldigt tidig vad som var på gång. Han var helt enkelt dålig på att skyla sin agenda. Slängde ut honom fortare än kvickt, men det slutade ju inte med det. Nej, flera år efter har jag fått lustiga telefonsamtal, attackerande brev där jag kallas allt från hora, häxa till sinnesrubbad, jag har hört helt sjuka rykten han satt igång om mig (t.o.m. så sent som 2009) alltfrån att jag skulle använda tunga droger till att vara HIV positiv.
Jag är fortfarande duktig. Eller jag försöker i varje fall. Och resultatet är inte trevligt. Kvinnor/flickor som är duktiga brukar dras med dåligt självförtroende, även jag. Jag försöker vara till lags, göra det jag ska och dessutom göra allt det där liiiite bättre än alla andra - bara för att inse att resultatet inte duger i andras eller mina ögon... Så jag försöker ännu mera - på jobb, hemma ja överallt - och till sist kommer väggen emot.
Depressionen jag hade hösten 2010 hade jag en underbar skötare på psykiatriska akuten. Han förklara mitt sinnestillstånd så jag verkligen fattade varför jag reagerar som jag gör. "Du är som en dobermann inträngd i ett hörn. Attack är bästa försvar, och då är det ingen skillnad vem som råkar stå i vägen." I och med att jag har haft en rottweiler vet jag exakt vad han menar - och det är ingen trevlig syn. Den där meningen ekar i min skalle med jämna mellanrum. Och i synnerhet idag.
Många som känner mig skulle säga, inte är du sån däran! Men, frankly, ni är inte inne i mitt huvud. Ni hör inte mina egna glåpord och beskyllningar. Ni hör inte den inre monolog jag så ofta för med mig själv, jag duger nog som jag är. Jag gör så gott jag kan, bättre kan jag ju inte göra.
Och så kommer frågan, varför duger det inte att jag gör saker på mitt sätt? Varför måste jag formas så att jag utför saker "som de borde utföras"? Saken är den att jag duger och jag kan. Men jag måste få mig själv att inse det. Lättare sagt än gjort.
Under Vasa-tiden började min mamma supa. Åter blev jag duktig hemma. Nåja inte fysiskt hemma, men psykiskt. Var min lillebrors back up och telefonstöd. Nåt slag av telefonstöd var jag väl åt min mamma då samtalen per dag blev fler än händernas fingrar ihopräknade. Alkoholismen blev värre för varje år, som det brukar bli och då jag flyttade ner från Vasa var det ett rent helvete. Nu mer än nånsin var jag den duktiga. Skötte ärenden, fixade saker, såg till att min bror hade det någorlunda drägligt, såg till att min mamma sökte läkarvård för alla de vurpor hon drog i fyllan. Jag hindrade henne från att ta livet av våra katter. Jag gick hos Al-Anon (AA för anhöriga) och A-kliniken för att få anhörigstöd och det jag lärde mig där försökte jag hjälpa min bror med. Höll kontakten med Pixne före, efter och emellan alla hennes vändor där. Var hennes stöd efter alla otaliga självmordsförsök. Och jag var så duktig på det! Nu efteråt känns det som om hela mitt "duktiga lilla flicka"-liv har varit en förberedelse för det jag gjorde då mamma var som sjukast.
Eller så var det rent och skärt medberoende...
Under den här samma tiden (år 2003-2004) var destruktiva pojkvän nr 2 i bilden. Men tack och lov såg jag det väldigt tidig vad som var på gång. Han var helt enkelt dålig på att skyla sin agenda. Slängde ut honom fortare än kvickt, men det slutade ju inte med det. Nej, flera år efter har jag fått lustiga telefonsamtal, attackerande brev där jag kallas allt från hora, häxa till sinnesrubbad, jag har hört helt sjuka rykten han satt igång om mig (t.o.m. så sent som 2009) alltfrån att jag skulle använda tunga droger till att vara HIV positiv.
Jag är fortfarande duktig. Eller jag försöker i varje fall. Och resultatet är inte trevligt. Kvinnor/flickor som är duktiga brukar dras med dåligt självförtroende, även jag. Jag försöker vara till lags, göra det jag ska och dessutom göra allt det där liiiite bättre än alla andra - bara för att inse att resultatet inte duger i andras eller mina ögon... Så jag försöker ännu mera - på jobb, hemma ja överallt - och till sist kommer väggen emot.
Depressionen jag hade hösten 2010 hade jag en underbar skötare på psykiatriska akuten. Han förklara mitt sinnestillstånd så jag verkligen fattade varför jag reagerar som jag gör. "Du är som en dobermann inträngd i ett hörn. Attack är bästa försvar, och då är det ingen skillnad vem som råkar stå i vägen." I och med att jag har haft en rottweiler vet jag exakt vad han menar - och det är ingen trevlig syn. Den där meningen ekar i min skalle med jämna mellanrum. Och i synnerhet idag.
Många som känner mig skulle säga, inte är du sån däran! Men, frankly, ni är inte inne i mitt huvud. Ni hör inte mina egna glåpord och beskyllningar. Ni hör inte den inre monolog jag så ofta för med mig själv, jag duger nog som jag är. Jag gör så gott jag kan, bättre kan jag ju inte göra.
Och så kommer frågan, varför duger det inte att jag gör saker på mitt sätt? Varför måste jag formas så att jag utför saker "som de borde utföras"? Saken är den att jag duger och jag kan. Men jag måste få mig själv att inse det. Lättare sagt än gjort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar