Diagnoser

Tack och ursäkta. Typ. Har skrivit för över ett år sedan och sedan vart det stopp... Kan inte fatta hur jag håller på så här, men kanske min nya diagnos förklarar ett och annat.

Den här bloggen började jag för att få utlopp för mina tankar och känslor för min depression. Och mycket har hänt sen jag började skriva - för tusen år sen. För cirka ett år sedan kände jag mig "frisk" - jag hade energi till tusen, fixade en massa, tränade fitness som en preoffessionell, medan jag lämnade arbete och familj därhän. Och vad jag gillade det! Och vad min karl gillade det, för jag drog med hela familjen i ett sus av energi! Så kom sommaren och en släng av jävlig lunginflammation (på sommaren! hur knäppt är inte det?!). Och träningsivern avtog. Hösten kom och jag började åter träna, om än smått trögt. Så hamnade karl på ett fem veckors utlandsuppdrag, så där blev sen det tränande. Men, men, oj va kul att lämna ungarna varje veckoslut hos nån släkting för att fara ut på krog och leva rövare! På samma gång som jag fjortis-likt diggade Volbeat till den grad att t.o.m. jag själv blev skraj... Och ta-daa, där kom väggen! Jag har i nästan 2 års tid ätit antidepressiva, maximi mängd, som även skall häva ångest symptom, men där var jag darrande skakande som ett asplöv, ont i magen, illamående, svårt att andas, enormt tryck över bröstet.
Jag kastade in handduken och gick till läkare - svår depression med ångestattacker, som liknar panikattacker. Nice. Jag blev så paff, förbannand och säkert mer deprimerad för att jag hade trott att dessa perioder var över - jag hade ju en ordentlig dos medicin på!!

Och det blev bara värre. I nästan sex veckors tid var jag så på botten som en människa kan vara. Hade t.o.m. tankar på att skada mig själv. Hur sku det kännas att köra mot en refug eller en lyktstople?

Vid det här laget hade jag åter fått kontakt med öppna psyken och fått en underbar skötare och min "gamla" psykiater tillbaka. De började nu testa mig på alla sätt de kunde. Så jag fick min nya diagnos veckan innan jul.

Bipolär sjukdom. Det som förr kallades manisk-depressiv.

Herregud. Vilken shock! Men å andra sidan, den förklarar massor av det jag gått igenom de senaste 8 åren. Men att från att ha haft en "folksjukdom" som depression, till att ha en "riktig" och svårklassad psykisk sjukdom som bipolär, är som en spark i magen. Jag kan till exempel inte längre donera blod - för att jag har en "svår psykisk sjukdom".

Och hur blir det med mitt jobb? Och kommer de att hitta bra medicin åt mig?

Och tanken på, att trots medicinering kommer jag att ha mina hypomanier och mina depressioner, den drar mattan under varje gång tanken drar igenom huvudet.