Men lite tusans härligt var det idag på gymmet! Svetten rann, pulsen hög och känslan efteråt då benen knappt bar mig - oersättlig!
...men ändå ensam. Min resa på depressionens och hypomaniernas vindlande bergsväg. Än i branta uppförsbackar, ner för stup, längs mossbelupen stig i "Ronja skog", paddlande i gummibåt på Atlanten, överfull buss i Indien, skidande på havsis. Förlåt om jag sårar nån. Det här är min story. Skriv en egen blogg.
Summa sidvisningar
5 januari 2014
Var inte rädd...
Så sade min underbara psyk.skötare åt mig då jag uttryckte min oro över att om jag börjar träna igen, så faller jag (eller skjuter i höjden) o blir uppslukad = hypomani. Så jag tänkte, passligt nog den 2 januari, att nu börjar jag igen. Men lite bara. Bara lite träning o bara lite diet. Nu tre dagar senare har jag full fitnessdiet på och tränar för fullt... När ska jag bli rädd då? Är det nu då tankarna inte fullföljs om det inte handlar om träning? Är det sen då jag börjar utveckla ortorexi?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar