Vänner

Det här veckoslutet tog jag ungarna med till min hemstad. Vi bor hos min barndomsvän, som vet allt om mig, i synnerhet sånt som jag har velat glömma direkt... Det sägs att umgänge med gamla goda vänner är den bästa terapin, vilket jag ganska långt håller med om. Men gamla vänner och gamla minnen kan också riva upp sår man önskat att ärret aldrig rivs upp. 

Jag träffade en kompis idag som jag inte har sett på jag vet inte hur många år. Vi pratade på telefon för säkert tre år sedan, och allmänt har kontakten varit väldigt sporadisk under de 16 åren vi känt varann. Med detta som bakgrund kan jag inte förstå hur bra denna gamla kompis förstår mig? Ni vet den där känslan då allt bara synkkar och man är på helt samma våglängd. Jag behöver inte förklara ingående om allt o allting, utan förståelsen bara finns där. Frågorna är de "rätta" som sätter en att fundera på saker ur en annan synvinkel. 

Efteråt kände jag nästan eufori och var glad som en lärka. Men så slog en känsla på som gick mera i moll. Det tog ganska länge innan jag fick utrett för mig själv orsaken till detta gråa moln - det var helt enkelt känslan av att jag låtit denna vänskap bli alltför sporadisk. Varför går det alltid så att människor som gör en gott är oftast de människor man inte tillåter in i sitt liv? Varför hålls man länge kvar i nånting destruktivt, medan man är rädd för att släppa in de goda människorna i sitt liv? Är det för att det tar ont då nån verkligen ser en för det man är? Är det lättare att tillåta skitstövlar klampa omkring på sitt liv och orsaka smärta? En smärta som liknar knivstick som man kan hantera på ett annat sätt än den smärta en verklig vän kan utsätta en för. 

Jag vet inte. Stora frågor, inga svar. Ännu i varje fall. Kanske nån dag, då jag har blivit stor o klok.